Sunday 29 December 2013

Politik och Samvete

Som pojke bodde jag en tid på landet och jag minns tydligt en upplevelse från den tiden: när jag gick över fälten till skolan i den närbelägna byn såg jag vid horisonten en stor skorsten från en i all hast uppförd fabrik, [...] Varje gång jag såg detta kände jag intensivt att något var i grunden fel, för människan smutsade ner himlen.
...
Om en medeltidsmänniska plötsligt hade fått se något liknande vid horisonten - t ex när han var ute och jagade - skulle han förmodligen ha trott att det var ett Djävulens verk, han skulle ha fallit på knä och bett om räddning för sig och sina närmaste.
Vad har då egentligen den medeltida lantmannen och den lille pojken gemensamt? Något mycket väsentligt, tror jag. Båda har en långt djupare rötter i det som vissa filosofer kallar "den naturliga världen" eller "livets värld" än de flesta vuxna av i dag. De har ännu inte blivit främmande för den värld som är deras konkreta och personliga erfarenhet, den värld som har sin morgon och sin kväll, sitt "nere" (jorden) och sitt "uppe" (himlen), där solen varje dag går upp i öster, vandrar över himlavalvet och går ner i väster och där begreppen hemma och borta, gott och ont, skönhet och fulhet, nära och fjärran, plikt och rätt fortfarande har en mycket levande och bestämd innebörd. De är fortfarande förankrade i en värld som känner gränsen mellan det som är välbekant och som vi bör bry oss om och det som ligger bortom horisonten och som vi bara ödmjukt bör böja oss inför, eftersom det utgör ett mysterium
Politik och Samvete, Václav Havel

Sunday 3 November 2013

Some People Know

Sometimes people know.
Sometimes people think to know.
Some people seemingly never know
Some seamlessly never see what shown
What candle infuse those words of thank you?
So radiant and bright. A light to follow through the night.
Life's taste is ever bitter. Still some drink with a smile on their face.
The lucky ones are not those without scars.
Sweet and bitter, both just different tastes.

Pieces of Lego

Words played out as pieces of Lego.
Dressing ideas in motley. Dressing them in uniform colors.
They flicker, they die. Leaving an abandoned ruin.
The world revolves ever changing. Words don't stick.
They are stolen, redressed. Their scent changing ever so slightly with time. Changing with those who steal them.
Ever so fragile, ever so important, ever so futile.
The late evening summer laughter travels well across the lake.
The friendship seemingly transcends between human and nature.
The words created it. They imprint on the night's fabric.
The feeling of happiness and brotherhood. All born.
The drunkenness of life is pure. Born from small flickering pieces of plastic.
Why would it ever make sense?

Saturday 2 November 2013

A Summer's Bee

If I've grown bigger, how come I feel smaller? I recognize this street somehow but I don't think I've been here before. But I have I realize. A city is a copy of a city is a copy of a city. There must be something rational about a street like this. I've never been here before. But I have, in another time, another place. I'm standing where the indians would have been standing. They come here every summer to dance and earn some money. I remember your smile when you said those words. A smile implying that this was one of the big secrets explaining the fabric of life. You always had that kind of shine about you. As if everything was a secret created for your eyes and by chance shared by others. How can you not love when someone cherishes life? I'm certain you did in your sense. I understand you knew nothing. As I knew nothing.
At the corner was the café. Such a known place for you. How could I have known I would not come back. You showed me your everyday life and it was all exotic. Exotic, but also common I came to understand. You showed it in such a magic way. Enchanting the listener to share your enthusiasm. You told me of your friend that was so full of positive energy. She was younger. I knew nothing. She knew less. Even so, it is the fate of all flowers to be born a seed. When we sat down in the wooden benches I thought God would inspire and enchant us. Even in summer it was so cold outside, coming into the warmth of the church didn't enchant me. I couldn't even keep awake as the priest preached. Of all the things I thought I was. That I wish to become. Why was I never? It doesn't bother me now. It all passed away from me. Not as much a story of two people drifting apart. More a story of two people drifting from an illusion into a bitter and cold world. But even the taste of vinegar has a rich taste for he who chooses use to his senses. You defined me. You live in me as I guess I live in you. The imprint of your enthusiasm make me smile as the memory of what is lost sometimes makes me cry. I'm blessed to have met you. But life never expands on regrets

Choose to be

You laugh and cry. Marvel at another mans fantasy.
If you strip away the make up, a story unravels.
For all we see. Of ideas of what we can become. Of magic powers and of technology not yet invented.
The man on the screen is not interesting because of his powers.
He interests you because he tells you a story about yourself.
About your anger, your self-pity, of your happiness.
You laugh outside the cinema doors. Remembering scenes and scraps of dialog.
You remember the gadgets, the magic and the choices. What if you could fly - if you were invisible?
How would it change anything? Your fantasy is inflamed, the borders of reality are allowed to falter.
The story could have been stripped of all things embroidering it. The core would still tell you something about yourself. Of what you can choose to be.

An Autumn Night

It's a subtle feeling spreading through the inhale of cold autumn air.
The placid falling of snow doesn't know of human drama.
Of longing or of desire. It falls all the same.
It doesn't care if it is beheld or cherished. It falls to melt away.
As the dark encompasses the city people hurry through the streets to return to the warmth of their homes.
The cold scares them away from the streets. Beckoning them away. Home into their couches, into their computer chairs.
Cherishing produced dreams of an exciting life.
Imagining themselves as part of what they choose to see.
The cold dislikes no one.
It's a shard reflecting parts of ourselves. Open to he who wishes to see.

Saturday 26 October 2013

Everybody Knows

Det är så lätt att bara fokusera på det som ligger framför fötterna på en själv. Att gå till arbetet. Att lösa problemen som läggs på ens skrivbord. Att gå vidare till nästa problem. Det finns alltid ett nästa problem. Annars jobbar man inte i en organisation som söker lönsamhet. En sådan organisation bör alltid kalkylera med lite för lite personal. Kostnaden för icke-använda resurser är för hög. Det är så lätt att ta emot kalkylerna från cheferna ovan, att sparka de anställda under om de inte lever upp till kraven. Om man inte gör det så lever man inte själv upp till kraven. Det är så lätt att gå hem från jobbet med blicken fixerad ner i marken. En transportsträcka på slutet av dagen mellan ett tvunget jobb och en bekvämlighet där hemma. Det är så lätt att slå på TVn och lyssna på politikerna. Så lätt att uppröras över alla de pengarna man betalar i skatt. Eller så lätt att uppröras över beteendet till de människorna man hör om på nyheterna som man aldrig träffat. Ifall alla gör likadant, vilket ansvar har man då om man själv agerar likadant? Ifall alla människor går med en pin där det står "Jag har invandrare", kan du ses som skyldig ifall du gör likadant? Finns det ett ansvar? Vem har det isåfall? Vem tar det?

När jag gick hem från jobbet såg jag tre människor inom loppet av fem minuter som alla rotade i de offentliga soptunnorna efter tomburkar. De brukade jag aldrig se förr. Nu är det en ovanligare syn att inte se dem vaka över de olika soptunnorna som är utplacerade. Jag undrar om de är irriterade på varandra eller om de sympatiserar med varandra eftersom de vet att de är i samma situation. Frustration brukar aldrig slå uppåt, utan alltid neråt. Jag misstänker att de i sina svårare stunder bannar varandra mer än vad de bannar det system som har placerat dem alla där. När jag vandrar in på ICA står en man utanför med de hemlösas tidning. Han ansiktsutryck är hårt. Han är nog yngre än vad jag är skulle jag gissa. Han kunde lika gärna varit osynlig. All den bekvämlighet vi arbetar oss till via de pengar vi tjänar. Hur tjänar den oss? Vad använder vi den till? Har den något med honom att göra? Har han något med den att göra. Ifall han känner avsky till en vanlig arbetare, har han då fel? Ifall en vanlig arbetare ser ner på honom, gör arbetaren då fel? Måste det vara på det här sättet? Vem tjänar på att det är på det sättet? Vem förlorar? Är Europa en bättre plats idag än det var för 10 år sedan? 20 år sedan? eller 30 år sedan? Varför? Hur? 

Sunday 18 August 2013

En purjolök i pyjamas

- I Kina går folk ibland ut i bara pyjamasen och sätter sig på en moped och åker någonstans. Från myndigheternas sida har man velat få stopp på det, men när man lever med en delad toalett mellan flera hushåll så finns inte längre spärren där på samma sätt.
Och varför skulle den det? Att ha pyjamas är ju ganska skönt. Och tanken på alla dessa gamla män som åker omkring på sina mopeder i sin pyjamas är ju så charmerande. Som mannen i parken i Okayama, han som antagligen var hemlös men ändå log mest av alla. Lycka är att få vara sig själv. Varför eftersträvar man egentligen så hårt västvärldens sekularisering? Är det verkligen ett mått på framgång att man lyckas lära sig en uppsättning regler och värderingar som gör en till en effektiv konsumtionsmaskin? Tänk ifall folk gick omkring i pyjamas här, varför inte? Eller vänta lite, vad är det för person som kommer där? Vilket märkligt blommigt mönster han har på sina kläder. Är det en pyjamas eller bara en väldigt speciell kombination av shorts och t-shirt? Lite små ser kläderna åtminstone ut. Magen putar ut mellan byx-linningen och t-shirten. I handen har han.. vad är det för något? En purjolök! Så härligt! Kanske kommer han från möllan precis och är nöjd över att ha köpt en billig purjolök. Men klockan tio på en söndagsmorgon. En regnig söndagsmorgon icke desto mindre. Vad härligt det är trots allt med människor som sticker ut lite.

Thursday 15 August 2013

Vattenresan

Vad blött det är här ute. Jag stänger dörren bakom mig på ren rutin, en invand rörelse jag inte reflekterar över. Regnet faller ner utanför loftgången på ett nästan aggressivt sätt. På innergården har stora vattenpölar bildats. T.om. på den lilla upphöjnaden där det finns ett trädäck verkar det ha samlat vatten. Jag vickar lite på mina tår. Mina tunna campersskor kommer inte hålla regnet borta länge. Kanske bara aningen längre än min syntetiska joggingskor. Camperskorna ser ju åtminstone respektabla ut, men jag vill ju inte att de ska förstöras. Hjärnan försöker tänka på handlingsalternativ. Jag kan ta ett paraply. Visst, men då måste jag gå hela vägen ner till jobbet. Det är regnigt och jäkligt där ute. Cykeln är nog ändå det bästa alternativet. Men jag har ju inga regnbyxor, inga stövlar. Jag får ta smällen helt enkelt. Det finns inget val. Jag går runt hörnet på loftgången och ser att cykeln står i en stor vattenpöl. Jag kliver klumpigt in med ena foten för att försöka minimera vattenskadorna på mina skor och i förlängningen mig själv. Jag bär ner cykeln för trapporna. Ljudet från det fallande regnet kommer slåendes mot mig när jag öppnar dörren från trapphuset till yttre världen. Donandes. Min resa börjar med en ofrånkomlig vattenpöl. Jag biter ihop.
Jag trampar.
Och trampar.
Trampar förbi en cyklist.
Och trampar.
Det går ju ganska bra. Floden ligger till höger och vänster om mig, så vacker den är. Nu är jag halvvägs, detta var inte så illa trots allt. Jag hör hur omvärldsljuden blir högre. Regnet tilltar. Nu är jag ju genomblöt, det spelar ingen roll längre på varken byxor eller fötter. Regnjackan klarar vattnet rätt bra, undrar var dess gräns går?
Jag kliver av cykeln. Varje steg jag tar så känner jag hur vattnet trycks ut ur strumporna för att sugas upp igen. Splash, splash, splash.

Monday 12 August 2013

Kaffe och jobb

På andra sidan den avskiljande väggen i fikaköket kunde man höra två personer prata på ett annat språk. Inte ett indo-europeiskt, det skulle jag nog känt igen. Något annat. Städvagnen stack ut lite. Jaha, det är städerskan, hon brukade ju komma på morgonen, först av alla. Nu är ju klockan över fem på kvällen. Kan de verkligen vara så taskiga att hon måste komma tillbaka på eftermiddagen också? Jag går runt till vasken för att tvätta mitt äpple som jag tog ur fruktkorgen. Där står två afrikanska tjejer och pratar med varandra. Sinsemellan delar de ett så där vackert leende som bara människor från Afrika verkar kunna ha. Undrar hur gamla de kan vara, 18 och 14 kanske?
- Hej, säger jag artigt
- Hej, svarar dem
Jag tar mitt äpple och går mot dörren, första dagen på det nya jobbet är avslutat. Trött men nöjd, det har ju varit riktigt kul idag.
- Ursäkta? säger en av städorskorna trevande.
- Ja?
- Fungerade kaffemaskinen i morse?
Det hade den ju inte gjort. Vi gick ju dit för att ta en liten paus men en konstig symbol med fyll på vattnet hade lyst. Vi löste det så som människor ur google-generationen kanske mest skulle gjort. Vi gick till en fungerande maskin.
- Nej, det gjorde den inte.
- Det gör den nu.
Hon log när hon sa det. Jag kunde inte hjälpa att le lite själv också.
- Jasså? Hur lagade ni den?
- Vi startade om den...
Jag antar att de skrattade gott när de berättade den historien för sina vänner. Om kaffe-maskinen på IT-företaget som stod utan att fungera en hel dag, för att teknikmänniskorna inte lyckades lista ut hur man skulle laga den. Själv skrattar jag åtminstone åt det.

Wednesday 3 April 2013

Saker som är svåra att förstå

Bland saker som jag inte förstår är hur Nordkorea som inte klarar av att ge mat till sin egna befolkning och vars propaganda och hjärntvättande av sitt egna folk är allomfattande fortfarande har kapacitet nog att kunna bygga stora stridsfordon och raketer. Vilka är de vetenskapsmän som trots den enorma censuren och likriktandet i samhället har kreativitet nog att kunna uppfinna nya ting? Hur har de möjlighet att organisera och driva utvecklandet av vapen när det måste göra varje steg själv, från utvinnandet av mineraler till anrikandet av dem till ihopsättandet av dem?

Och Nordkoreas ledare. Varför är han så hissig? Som ett stort barn som börjar skrika så fort han inte får det han vill ha. Hur kan han ha ett eget folk och samtidigt verka så likgiltigt inför deras öde? Hur kan omvärlden acceptera ett sådant förtryck av medmänniskor?

Monday 25 March 2013

Ogooglelikt

Nina Björk berättade i en krönika om när ett bemanningsföretag ville ingjuta stolthet i branschens arbetare. Man anordnade en tävling på facebook där folk kunde ge förslag på en titel på person som arbetar på en plats genom ett bemanningsföretag. Man hade förstått hur viktigt språket faktiskt är för att rikta hur vi tänker. Problemet (för företaget) var att språket än så länge är något demokratiskt. Det skapas och vidmakthålls av folket. De förslag som kom in till företagsnamn var saker i stil med skenarbetare eller husdvärg. I korthet ord som påtalade den prekära roll den anställde faktiskt har på marknaden.

Nu har ett nytt exempel på företagens kamp mot språket kommit. Språkrådet la för inte så länge sedan in ordet "ogooglebar" i ordlistan. Det är inget fel på ordet, men googles jurister reagerade på att definitionen av ordet skriver att det är något som inte kan hittas via en "internetsökmotor". Google vill ju så klart att det ska stå att det är något som inte kan hittas av google. Resultatet? Korrespondensen mellan språkrådet och google tog så mycket resurser att ordet nu plockas bort ur ordlistan. Grattis google, ni vann striden. Tråkigt att ni förlorade ännu en bit anseende i mina ögon.

Saturday 23 March 2013

Om att hata hatarna

Kanske det kunde sagts att musik varken är mer eller mindre än en rad tystnader placerade mellan ljud i olika frekvenser. Väl övervägda pauser som skapar harmonier och för bättre musikstycken också en del dissonanser. Om man hade kunnat hålla med om en sådan definition av musik. Kanske hade man då kunnat likna visst motstånd inte som ett medvetet verk utan endast som oljud.

Platsen är stortorget och händelsen är SDL som ska hålla en manifestation. SDL står för Swedish Defence League och profilerar sig som ett gäng skinnskallar som ska försvara Sverige genom att slåss. På torget kommer så småningom ca 20 personer i skinnjackor med en Sverige flagga visa sig. I föranledande står där ca 20 piketbilar uppradade och en drös poliser beredda på det värsta. Torget är avskärmat med dubbla kravallstaket. Det finns ett stort tomrum framför där SDL ska tala med sin mikrofoner. De har inte kommit än, istället pumpar högtalarna ut metalmusik på hög ljudnivå. Utanför staketet skanderar folk rasister åk hem. Det finns en känsla av adrenalin i luften. En lite bussvissling föranleder snabbt att en drös människor sträcker sina händer mot himlen och räcker fingret. Bland motdemonstranterna går folk runt med finlandshätta. Att det kommer bli bråk är lätt att förutse.

Vad är oljudet? Både SDL och de som står utanför. Som en enda lång utdragen ton utan andrum till reflektion. Hata rasister ropar motdemonstranterna, vissa med vänsterpartiets flagga. Hata hatarna. Var finns musiken? Mannen med sitt barn som delar ut flyers med muslimer för fred. Älska alla står det på dem. En inbjudan till dialog.

Friday 22 March 2013

Att komma från någonstans

Det finns ett initiativ för att få EU att överväga basinkomst. Basinkomst för den icke-insatta är ett annat ord för medborgarlön vilket mer eller mindre är vad det låter som. Du får en lön för att du är medborgare. Det finns många färggranna historier om hur bra man kan leva på våra socialbidrag här i Sverige. Detta är historier som allt som oftast sprider sig bland grupper av människor i samhället som inte själva erfarit socialbidraget. Det finns människor som ställer sig frågan vad som egentligen motiverar människor att hitta ett nytt jobb när man kan leva så gott på A-kassa eller alpha-kassa eller socialbidrag. Men dessa saker är ju inte pengar utan krav på motprestation. Snarare är det ersättningar designade så att du alltid ska behöva hålla dig sysselsatt även när det inte finns någonting att sysselsätta sig med. 8 timmar om dagen, 40 timmar i veckan förväntas man vara arbetssökande. Att olika arbetsplatser mottar 500 eller 1000 ansökningar varav kanske 450 inte är relevanta är inte så konstigt. Eller så effektivt.

Så vad är då medborgarlön? En lön. För att vara medborgare.? För många bland de äldre generationerna ringer det antagligen en varningsklocka här. Detta låter väldigt mycket som kommunism. Statligt driven fördelning av pengar? Även om detta konceptet är en stor del av den skandinaviska modellen som trots allt lyckats ganska väl i en finansiell värld som håller på att kollapsa, så finns det en utbredd skepsism mot det. Vad skulle hända om folk skulle klara sig utan att behöva arbeta? Folk skulle ju bara sluta arbeta. Vem skulle vilja göra skitjobb som t.ex. städa för nästan ingen lön alls när man jobbar så nära kemikalier att sannolikheten att man kommer vara utsliten långt innan 67 när man inte måste? Nästan ingen tror jag svaret blir. Detta kanske kan få en att tänka att alla städare bara skulle sluta och kaos skulle utbryta på ständigt smutsigare och smutsigare arbetsplatser. Men detta ordet kaos är just anledningen till att det nog inte skulle inträffa. Snarare skulle man vara tvungen att höja lönerna för de jobben som folk inte önskar göra och antagligen för att spara in pengar dra ner på lönerna för andra. Förslagsvis de chefer som tjänar orimligt mycket i nuläget. En medborgarlön skulle ge värdigheten till varje individ i samhället och skapa ett oberoende. Kanske den ständigt ökande klyftan för första gången skulle börjat minska.

Men visst finns det ett varningsfinger att höja. För det finns en möjlighet att folk i större utbredning drar sig tillbaka och blir nöjda. (otäcka tanke, nöjda människor). Systemet har inga inbyggda garantier för att gå ihop. Inte som dagens samhälle där en stor överlevnadspiska klarar av att vidmakthålla en maktstruktur där de rika gör stora kapitalvinster samtidigt som de fattiga måste jobba hårt för sin överlevnad för en lön som knappt räcker till mer än att leva från hand till mun. De som tar det stora samhällsansvaret att påpeka denna problematiken hör ofta till högerflanken av politiken. De som ansvarsfullt värnar samhället som helhet i denna frågan är ofta de samma som i skattefrågan inte ser någon problematik med skatteflykt.  Kanske det kan kallas för selektiv ansvarfullhet.

Snurrigt

När jag vandrar längs Malmös gator ser jag företagsskyltarna torna upp sig på ett sätt som de kanske aldrig förr helt gjort. I hjärtat av staden är det dock inte detta som förvånar mig utan snarare det som verkar vara företagens karaktär. Purple Scout. Job Link. Konsulter blir vi kanske allihopa. I takt med att jorden snurrar allt snabbare så behöver företagen nya grepp för att förhålla sig till en volatil marknad. Dessa grepp kräver att man kringår de anställningslagar som en gång i tiden byggts upp, i en annan arbetsmarknad. I en annan värld.

Och när pengarna inte längre ramlar neråt från där uppe utan snarare sugs uppåt i den ena bankräddningen efter den andra där man tom. går så långt att man kan tänka sig att använda pensionskapital för att säkra riskkapitalsförluster i en kollapsande finanssektor så känns det som om idealet och verkligheten har börjat sära på sig på samma sätt som grisarna i djurfarmen sakta men säkert lyckades transformera det kapitalistiska manifestet från en sak till något helt annat.

Men kanske är det ständigt snabbare snurrande hjulet inte bara en dum sak. För det som inte dödar människan stärker henne och kanske är det just ting som detta som kan vara knuffen som puttar samhället ur ett tråkigt kvasijämlikhetstillstånd. Till vad? Till något annat.

Saturday 9 February 2013

Scribbles with a bad pen

It is common knowledge that socks magically dissappear in the washing machine, most likely being taken by a kind of sock demon. What I wonder is why all my good pens always dissappear? Writing with bad pens makes me look like an illiterate.

Thursday 7 February 2013

Cloud Mind

As I'm reading Cloud Atlas I can't really make up my mind. Is this just written as a writing excercise by a very talented author, or is there somewhere a hidden seed of message within this russian doll plot? After having seen the trailer for the movie my interest sure was caught. Living with the strange idea that everything that is a good idea must have been done by someone at one point or another, my vivid imagination of course started making up its own ideas about what Cloud Atlas was. Before even having read a word of the book.

The book was not what I imagined. It was not an exploration of how actions in the past can change the future in a set of different iterations. It was not a book about time travel or a book about how things can be set right. Perhaps, I'm not sure, it was a book depicting the same story 6 times, with small variations but with a different core. But no, I don't really think that was it either. A book about bravery perhaps. And the importance of all actions, while at the same time the complete irrelevance of all actions.

The book is widely loved. At least that is what it said on the cover. And book covers don't lie - do they? What, I'm curious to know, was it in this book that appealled to so many people. In the end, it feels like the book is like a scribble by a genious. All the skill is there, but it is unfocused.