Plottrande om dystopi

När man jämför med den kamp som Gandhi, Martin Luther King eller Mandela fört för frihet så är det svårt att peka på problem i vårt egna samhälle. Visst finns där konfliktytor man kan tala om, som t.ex. sverigedemokraternas framväxt eller de upplopp som ett antal gånger har blossat upp i förorterna. Men om man jämför det med de sofistikerade och strukturella metoderna för diskriminering som man har kunnat, och kan, se i andra länder så känns problemen irrelevanta. För i det stora hela, vad har vi egentligen att klaga på? Likväl gnager i mig en känsla av att där någonstans finns något osunt även i vårt samhälle. Trots att bilderna av polis eller militär som kontinuerligt kontrollerar befolkningen uteblir. En gnagande känsla av att politikernas kategoriska ignorerande av vissa problemställningar i förmån för andra, ofta ekonomiskt mer lönsamma, följer ett mönster etablerat bortom individens egenintressen. Men när det för t.ex. för Gandhi var ganska klart vilka som var förtryckarna och vilka steg som behövde tas för att frigöra samhället så kan man inte säga detsamma om det västerländska samhälle. 

Kanske var det just därför jag nyligen blev positivt överraskad av att även de inre motsättningarna och problemställningarna som jag upplever men inte klarar av att uttrycka om dagens samhälle har kartlagts och målats upp av författare sedan länge. I science fiction genren har man redan sedan slutet av 1800-talet fantiserat om framtida samhällen där de problemställningar och den typen av olycka och oförmåga att adressera riktiga problem som jag tycker att vi lider av idag. Man fantiserade om tider där produktion och arbete existerade som institutioner i samhället vars syfte inte var att driva samhället framåt eller göra befolkningen lyckligare utan snarare att se till att människor hölls sysselsatta och samhället hölls stabilt. I t.ex. Player Piano av Kurt Vonnegut (1952) så är syftet av produktionen inte bevarandet av liv utan istället ett sätt att upprätthålla stabiliteten. I dystopier som Equilibrium eller Brave New World, utrotar man individualism för att skapa en form av utopi där man är skyddad från sådant som är dåligt. Jämför man med 1984 där en förtryckande regim med hjälp av våld behåller sin makt, så inser man att det finns effektivare sätt att stabilisera ett system på. Dagens samhälle är inte baserat på våld, däremot har man ett samhälle som inte är hållbart, som gynnar ett fåtal på bekostnad av ett flertal och som ständigt kanaliserar människors frustration neråt i samhällsklasserna snarare än uppåt. Vi har också ett samhälle som, trots att det uppenbart omöjligt kommer kunna fortsätta för att ge nästa eller nästnästa generation den bekvämlighet vi lever med, som få vill ändra på. Är detta för att vi inte bryr oss om kommande generationer? Sannolikt till en viss nivå, men kanske ännu mer eftersom det är ett samhälle där individen är rädd för att sätta sig på tvären, eftersom den bekvämlighet många av oss åtnjuter kräver en följsamhet med samhället. Röster höjs och varnar för problemställningar som är relevanta. Men människor saknar energi, tid och/eller vilja att ändra det som hade behövts för att lösa morgondagens problem. Människor accepterar en massövervakning via NSA eller FRA, som lagstiftas in som norm i stater. Trots den liberala lagstiftningen så bryts lagarna som sätts upp, men utan att man ser någon märkbar konsekvens. Ett fåtal mäktiga individer förmår sätta hela världsekonomin ur spel via intrikata värdepapperskonstruktioner, från en månad till en annan skjuts miljontals människor i tredje världen ner i svält eftersom krusningarna i det ekonomiska systemet slår som hårdast mot de som minst har. Likväl blir ingen straffad, ingen tar något ansvar. Politisk retorik klarar av att skapa fiender och hot där de tidigare inte fanns, och med trollande av ord så kan plötsligt institutioner i försvarsmakten bygga bombfabriker i Saudiarabien. Det är tydligen olagligt att sälja vapen till annat än demokratier, men så länge ingen ställer sig frågan om Saudiarabien är en demokrati eller inte så slipper folk ställas till krav. Handligar och ansvar frikopplas utan att samhället längre reagerar. 

Scribble

När "Om arternas uppkomst" publicerades 1859 så förstärkte den optimismen i samhället. Idén om en evolution där arternas ständigt i små steg förbättrades fungerade väldigt väl tillsammans med idén från kristendomen att människan ständigt förbättrar sig då historien vandrar vidare mot Jesus andra återkomst och världen fulländas. Det är därför intressant att HG Wells 1895 utger dystopin "The Time Machine". För tillskillnad från idén om människans ständiga utveckling så möter Wells' protagonist en mänsklighet som konsekvens av lättja och bitterhet degenererat. Det hade varit intressant att veta vad som inspirerade Wells att tolka utvecklingen på tvärs mot vad man tänker att tidsandan borde varit.

Vad jag inte förväntade mig

När jag läste på DN i morse möttes jag av den för mig mest överraskande nyheten på mycket länge. Tydligen så ska Jimmie Åkesson för SD bli sjukskriven. Av alla nyheter om Ebola-utbrott, politikerintriger, flaggor som flygs med drönare ner under fotbollsmatcher och liknande är det märkligt nog en sådan här nyhet som på många sätt är så naturlig som förvånar mest. Jimmie Åkesson har under så lång tid varit ledare för Sveriges för tillfället mest bespottade parti. Som politiker har han varit samlad och skicklig. Han måste sannolikt vara smart nog för att se bortom de generaliseringar och trix som han som politiker salufört, men han har inte haft några skrupler mot att saluföra dem och han har således för mig alltid framstått som en ytterst målmedveten person. När han nu på sistone fått vind i seglen och faktiskt börjat få den framgång som han sannolikt strävat efter så länge, och även börjat vinna någon form av acceptans i vissa delar av befolkningen känns det ironiskt att han plötsligt börjar känna att pressen är för stor för honom. För mig står det som en lysande läxa att världen inte alltid är vad den verkar vara.