Sunday 27 March 2016

Lägstalöner, en snabb sammanfattning

Vad?

En debatt har åter uppstått kring lägstalöner i Sverige. Denna gången är det liberalerna (f.d. folkpartiet) som menar att ifall inte fackföreningarna själva ordnar det så vill man lagstifta fram en ny anställningsform kallad startjobb (i centerns regi kallas det ingångsjobb). Denna anställningsformen skulle ha 75% av de nuvarande kollektivavtalsenliga ingångslönerna och det skulle vara spärrat för fackföreningar att göra avtal om tex extra sjukförsäkringsskydd för människor anställda under denna formen. I debatten har jobben kritiserats för att vara ett instiftande av ett b-lag i samhället. För att stävja detta önskar liberalerna tidsbegränsa anställningen till tre år, de önskar också införa en spärr att företag som sparkar folk inte får återanställa tjänsterna med ingångsjobb.

Tidigare?

Förslaget spelas kanske upp som något nytt, men idén om sänkta ingångslöner föreslogs redan 2009 av Per Skedinger, samt 2012 av Annie Lööf.
2012, när Lööf lanserade samma idé som ett medel för att motverka ungdomsarbetslösheten fick hon naturligt nog en del kritik kring hur hon kunde tycka det vore naturligt att lönerna för ungdomar borde börja lägre när hon själv, per definition i dessa samtal knappt mer än en ungdom, tjänade runt 150 000 kr i månaden.
De sänkta ingångslönerna fick hon inte igenom den gången, däremot drog man igenom sänkta arbetgivaravgifter för ungdomar upp till 25 års ålder. Detta sänkte priset för att anställa yngre människor, något som gav kritik för en potentiell undanträngningseffekt (när en grupp arbetslösas position förstärks innebär det givetvis att de andras försvagas). I efterhand kunde man konstatera en ökning av jobb för målgruppen på 2%. Sänkning för andra grupper vet jag inte, men man räknade ut en prislapp på dryga miljonen för varje sådant här jobb som skapades. (eftersom alla yngre anställda innebar mindre skatt för staten). Denna gången avser ju inte staten betala något (utöver en viss subvention av arbetsgivaravgiften), utan den "kostnad" som nu uppstår är minskad lön för invandrare och unga som annars skulle haft en högre lön. Det känns högst troligt att även i detta fallet kommer en prislapp tillkomma på de nya jobben, denna gången inte betalad av oss alla utan av arbetarklassen.

Semantik

Förslaget handlar inte direkt om att sänka svenska minimilöner - det finns inga svenska minimilöner. Förslaget handlar istället om att införa en anställningsform där man i tillägg förbjuder facket om att förhandla om anställningen. Inget tvingar företag att gå med på kollektivavtal, det är dock oftast en god ide då det säkrar företaget från att facket går ut i strejk. Detta förslaget gör således att företagen kan fortsätta ha sina kollektivavtal och sin strejkförsäkring, utan att behöva förhandla om de sämst ställdas villkor.

Varför?

Hur detta skapar jobb. Teorin för hur jobb skapas är lika enkel som den verkar, förespråkare till reformen menar att det finns en mängd arbeten idag som arbetsgivare vill få gjorda, men inte till det pris en lägstalön idag skulle kräva. Får de möjlighet att anställa någon till en billigare penning så skulle de göra det. Liberalerna har i sitt förslag inte angivit någon specifik bransch där man menar att denna typen av jobb kommer uppstå, men Annie Lööf anno 2016 pratar om att byggbranch, service, handel, restaurang och städning är ställen där jobben kan bli aktuella.

Önskade effekter av reformen är:
  • bättre integration
  • lägre ungdomsarbetslöshet
  • lägre arbetslöshet
När man tänker på lägstalöner, så tänker man ofta på lågkvalificerade jobb, där anställda från arbetsgivarens perspektiv kan ses som lättutbytbara. man ska dock betänka att i många branscher är det inte huvudsakligen priset som avgör efterfrågan. Hurdå? De städföretag som inriktar sig på företagskunder tex. Där styrs efterfrågan på städning främst av mängden kontor. Sedan blir priset snarare en fråga om relativ konkurrensfördel jämtemot andra aktörer i marknaden. Kollar man i byggbranschen så finns det ett aktivt intresse från bolagen sida att upprätthålla en högre prisbild på tex bostäder genom att inte bygga för mycket.

Där finns andra marknader där priset har mer styrning på efterfrågan, som tex städning hos privatpersoner. Märk dock här att det i teorin inte finns något hinder för en person att:

  • Skaffa en f-skattesedel och personligen göra ett städjobb för en lägre lön än den kollektivavtalsbundna ingångslönen tillsäger.
  • Starta ett företag som inte är kollektivavtalsbundet.
  • Starta en firma som hyr ut städutrustning och på så vis banar väg för personer med en f-skattesedel.

Spärren

För att hindra att folk som redan är anställda ska få en lägre lön så vill man införa en spärr för företag så att man inte kan sparka folk för att sedan anställa nya under den nya anställningsformen. Detta spärrar ju givetvis inte att nya bolag uppkommer som genom denna anställningsformen konkurrerar ut de befintliga företagen. Utan att veta allt för mycket om företagsekonomi så skulle jag misstänka att det också blir möjligt att skapa dotterbolag som anställer folk i den nya formen och sedan hyra in denna personalen i moderbolaget, för att på så sätt kunna komma runt att man inte får släppa anställda för att sedan anställa om dem.

Kuriosa

  • Förslaget om ingångsjobb kritiseras från höger eftersom "det ger politiker makt över lönesättningen", vilket man menar skulle kunna innebära att politikerna skapar en inflation i minimilönerna i Sverige för att vinna val. Förslaget som det är utformat av liberalerna skulle dock inte innebära detta, eftersom man här egentligen bara undergräver fackets makt över de minst priviligierades villkor. Man sätter ingen faktiskt tvingande minimilön.
  • Det är inte självklart att sänkta minimilöner skapar fler jobb. Fyra av sex studier menar att det skulle göra det. Två av sex menar att det inte skulle göra det.
  • Förslaget är inte angivet i basbelopp, utan som en fast lön, 16.000. Detta innebär att om förslaget går igenom i denna formen så kommer inte minimilönen följa inflationen, utan högst sannolikt med tid bli mindre än 75% av de befintliga kollektivavtalsförhandlade ingångslönerna.
  • Liberalerna avser också subventionera anställningsformen. Alltså, inte nog med att företaget ska betala en lägre lön, man får också avdrag på arbetsgivaravgiften, utöver att den blir lägre pga den lägre lönen.
  • Facket är givetvis kritiska till förslaget eftersom det minskar deras inflytande. Bland förespråkare till förslaget hörs främst politiker och arbetsgivare. Arbetarklassröster som slåss för detta är förslaget är frånvarande (åtminstone har inte jag hört dem). Eftersom detta är ett förslag för att "gynna de svaga" känns det märkligt att det främst trummas fram av "de starka".
  • Där finns redan ett system i kraft av nuvarande regeringen som subventionerar anställning av invandrare. Enligt en uträkning på en TCO-blog gör detta nuvarande system det billigare att anställa invandrare än vad det skulle bli via ingångsjobbssystemet. Dock får invandraren här ut likvärdig lön för arbetet som hans kollegor. Detta nuvarande system nämns oftast inte i debatten, vilket är märkligt eftersom det känns högst relevant i frågan.

Thursday 17 March 2016

När det som var lustigt blir äckligt

Jag får erkänna att jag mer än en gång har skrattat åt klipp från det Amerikanska valet - framförallt åt Trump. Där har funnits saker som har sagts som har varit så korkade och osammanhängande att deras komiska effekt blivit bättre än vad jag tror de flesta komiker skulle kunna åstadkomma. Där har också funnits videor där folks minspel gör det så otroligt uppenbart att de bara spelar en roll framför kameran att jag har funnit det svårt att göra annat än att skratta. Men som ofta när man skrattat länge och gott åt något - där kommer en tillnyktring. Det är inte roligt längre.

Först läser jag ett öppet brev till Trump publicerat under Humans of New York. Tonen i brevet är nyktert och min illusion av att allt detta händer i en parallell dimension på en annan planet försvinner. Det får mig att inse att detta är inte längre ett skämt. Sedan läser jag vad någon svarat på angående hur det är att gå på ett Trump-möte och en lätt illamåendekänsla väcks hos mig.

Det hela påminner mig om en diskussion som trots all sin vardaglighet likväl fastnade hos mig en gång för tio år sedan när jag var i Japan. Den gången pratade jag med en Indier och vi var inne på sådana ämnen som USAs invasion av Irak, kärnvapen och inrikesförhållanden i Indien. Mannen jag pratade med, vars namn jag tyvärr glömt bort, hade en väldigt glättig ton och en närmast fatalistisk hållning som kan sammanfattas som ett "maktmänniskorna i USA får alltid vad de vill, det spelar ingen roll vad som är rätt eller inte" efterföljt av ett skratt som om det vore något lustigt. Det obehaget jag kände då över någons inställning av godtycklighet till tingens varande liknar den som plötsligt väckts i mig över det sjuka spektaklet som pågår i USA.