Jag får erkänna att jag mer än en gång har skrattat åt klipp från det Amerikanska valet - framförallt åt Trump. Där har funnits saker som har sagts som har varit så korkade och osammanhängande att deras komiska effekt blivit bättre än vad jag tror de flesta komiker skulle kunna åstadkomma. Där har också funnits videor där folks minspel gör det så otroligt uppenbart att de bara spelar en roll framför kameran att jag har funnit det svårt att göra annat än att skratta. Men som ofta när man skrattat länge och gott åt något - där kommer en tillnyktring. Det är inte roligt längre.
Först läser jag ett öppet brev till Trump publicerat under Humans of New York. Tonen i brevet är nyktert och min illusion av att allt detta händer i en parallell dimension på en annan planet försvinner. Det får mig att inse att detta är inte längre ett skämt. Sedan läser jag vad någon svarat på angående hur det är att gå på ett Trump-möte och en lätt illamåendekänsla väcks hos mig.
Det hela påminner mig om en diskussion som trots all sin vardaglighet likväl fastnade hos mig en gång för tio år sedan när jag var i Japan. Den gången pratade jag med en Indier och vi var inne på sådana ämnen som USAs invasion av Irak, kärnvapen och inrikesförhållanden i Indien. Mannen jag pratade med, vars namn jag tyvärr glömt bort, hade en väldigt glättig ton och en närmast fatalistisk hållning som kan sammanfattas som ett "maktmänniskorna i USA får alltid vad de vill, det spelar ingen roll vad som är rätt eller inte" efterföljt av ett skratt som om det vore något lustigt. Det obehaget jag kände då över någons inställning av godtycklighet till tingens varande liknar den som plötsligt väckts i mig över det sjuka spektaklet som pågår i USA.
No comments:
Post a Comment