Wednesday 14 September 2016

Den politiska identiteten

Mikael Kurkiala skrev en gång om kategorier. Hur de för människor så enkelt kan komma att användas för att dela upp människor i vi och dem. Vissa kategorier är för oss mer bekanta. Som att han är svensk och han är norrman, eller han är muslim och han är ateist.

Vad Kurkiala skrev var dock att en kategori kunde skapas utifrån något som tidigare överhuvudtaget  inte var ett koncept. T.ex. så lär Hutsi- och Tutsierna inte haft någon inbördes konflikt i Rwanda innan belgarna kom och började behandla människor olika baserat just på denna grupptillhörighet. Ett annat exempel är Stanfordexperimentet där människor godtyckligt tilldelades rollerna fångvaktare respektive fångar. Det dröjde inte allt för länge innan de olika deltagarna i experimentet började identifiera med sin roll.

Detta är poängen jag vill ta med mig. Att det inte krävs allt för mycket innan människor börjar identifiera med en roll eller uppdelning som egentligen inte har något fäste i verkligheten.

Jag vill vidare hävda att människor är mer benägna att ta till sig dessa identiteterna i tider av rädsla och svårighet. Det är tider då man behöver något att hålla fast vid eftersom allt är tillsynelåtande osäkert.

Historiskt sett är nu inte en tid av svårighet. Att jämföra med när det kändes sannolikt att USA och Sovjet skulle börja ett kärnvapenkrig så är det globala hotet mindre. Jämfört med förr har den globala ekonomin aldrig varit större. Likväl är det en tid av rädsla.

Jag tror detta är viktigt att ha i åtanke när man försöker förstå det offentliga samtal vi ser idag.

Jag är knappast den första som har låtit mig förundrats av att folk kan säga att de förespråkar Donald Trump. Att där t.om. kan finnas människor som tänker honom som trovärdig trots den långa rad av totalt absurda uttalanden han kommit med, och trots att han gång på gång påvisats med full säkerhet som en bluff.

Dock ger det hela mening om man betänker en grupp människor som identifierar sig som motståndare till 'etablisemanget'. Ett etablissemang som har målats upp av media redan sedan en längre tid tillbaka. Och en grupp t.ex. Hillary Clinton tillhör.

Plötsligt blir varje detalj som är eller verkar graverande för Hillary Clinton även en bekräftelse på att man har rätt i sin roll som motståndare till etablissemanget. Märk att det bara behöver verka graverande, huruvida det faktiskt är det eller inte är ytterst sekundärt. Där finns även en annan grupp, en grupp som tilldelas anhängare av etablissemanget. Det är de som kritiserar Trump. Och desto starkare jag blir i min roll av min grupp, desto starkare blir jag övertygad om att denna andra grupp, den som visar på hur fel Trump har, har fel.

Det är subtilt, men som mekanism märker man här plötsligt hur den röst som är "rationell" och försvarar det som är rationellt blir en del av antietablissemangsrörelsen. Det är nämligen denna motsats som antietablissemangsrörelsen använder sig av som negativ spegel för att förstå sig själv.

Detta är ett gammalt taoistiskt maxim. Att varje form av motstånd är en naturlig av det det gör motstånd mot.

Det känns för mig oroväckande hur otroligt liten del fakta i sig själv verkar ha i själva historien. Samtidigt tror jag inte detta är något unikt för vår tid.

Vad ska man göra med denna kunskap då? Man kan förstå att detta är något allmänmänskligt. Detta är inte en fråga om "dumma" amerikaner. Snarare är det en enkel följd av människors tendens att identifiera med saker. Man kan förstå att vi t.ex. även i Sverige har den ständigt pågående debatten med SD, som gång på gång talar om en svenskhet som ingen kan påvisa. Det är inte fakta som det handlar om ifall man vill övertyga människor om att SDs politik inte är riktig. Det handlar istället om att försöka bryta människors identifiering med den grupp SD är. Det kan ibland vara viktigt att förstå att när man har en debatt så är det inte främst fakta man debatterar, utan snarare identiteter.