Wednesday 9 December 2015

Varför Annie Lööf inte har trovärdighet hos mig

I ett av de senaste avsnitten av Godmorgon världen berättade man att Annie Lööf nu är den partiledaren av alla som har högst förtroende siffror och en fråga ställdes till panelen ifall Annie Lööf således också var ett möjligt alternativ som statsminister för en alliansstyrd regering. Själva faktumet att Annie Lööf är den partiledaren som svenska folket har högst förtroende för fick mig att haja till och nu ska jag försöka klargöra varför.

  1. Klimatet. För mig har Annie Lööf absolut ingen trovärdighet när det gäller klimatet. Hon leder ett parti som ser sig själv som grönt, men fortsätter ståndaktigt hävda att vi i Sverige minskar våra utsläpp. Det gör hon genom att endast kolla på utsläpp för det som produceras i Sverige och inte på utsläppen för det som konsumeras. Om man önskar att ha en seriös debatt om utsläpp och klimatförändringar är det tankesättet uteslutet.
  2. Klimatet igen. Annie Lööf ser jag som en marknadsliberal och jag tillägnar henne därför tanken att marknaden kommer rädda klimatet. Dock så valde man i Sverige att sälja de utsläppsrätter man tjänat in och således helt förta den effekt av det enda marknadsliberala verktyget jag hört om som ska kunna begränsa klimatpåverkan. (Ett system som för övrigt är utvecklat av Goldman Sachs som lär ha profiterat väl på det).
  3. Arbetsrätt. Annie Lööf menade att arbetsrätten måste luckras upp för yngre människor idag för att göra de mer anställningsbara. I praktiken skulle det innebär mindre anställningstryghet och lägre ingångslöner. När hon gjorde detta uttalandet tillhörde hon själv den åldersgruppen hon ville ändra reglerna för, men tjänade själv en miljon kronor om året. För att hon i mina ögon ska uppfylla de så viktiga "leva som man lär" kriterierna skulle hon behöva försätta sig i den gruppen hon vill försämra villkoren förs situation.
  4. Allmänna streber tendenser. I alla de kontexter jag sett Annie Lööf framträda i har jag aldrig upplevt henne som ärlig. Istället har jag upplevt hennes angreppssätt som högst amerikaniserat mediatränat, där ett misstag inte erkänns och allting helt enkelt är bra och under kontroll.
  5. Objektivitet. Jag har helt enkelt aldrig upplevt att hon besitter det.
  6. Ayn Rand och Margareth Thatcher. Säg vad du vill om dessa personerna, men de är de politiska förebilderna till Annie Lööf, men de är inte ideologer som jag skulle vilja se forma Sverige. Inte heller tror jag de är personer vars filosofier skulle gå hem hos svenska folket om de presenterades på ett ärligt sätt.

Sunday 15 November 2015

Idéernas kamp

Det kan handla om att jag har blivit medveten om det på ett annat sätt, men efter Parisattentatet så känns det som om sirenerna har tjutit långt oftare här utanför lägenheten. Varje gång jag hör de så tänker en del av mig att det kan handla om ett attentat här. För så måste det ju ha upplevts i Paris, en helt vanlig vardag, som plötsligt blir så ovanlig.

Attentatet, och ännu mer reaktionerna på det, väcker en känsla av vanmakt i mig. På Facebook bytar fler och fler användare sina profilbilder till en överlagring med franska flaggan på för att visa stöd. Gilla-funktionen är ett tre-alternativs uttalande 1) Jag tycker om det här 2) Jag har sett det men tycker inte det är tillräckligt intressant 3) Jag har inte sett det. Bytandet av profilbilden likaså. Vissa ändrar för att visa att de står upp för de demokratiska idealen. Vissa vill visa att de inte bara flyter med strömmen och ändrar därför inte. Vissa tycker det som hände i Paris var förfärligt, men att det samtidigt är osmakligt att visa sympati här men samtidigt vara likgiltig för alla de andra stora hemskheterna som inträffar. Men ännu värre än twitters 140-teckensmeddelanden så lämnar dessa handlingar inget utrymme för djup eller dialog. Inte heller öppnar de människors förståelse för den värld de lever i eller egentligen de människorna som de har runt omkring sig.

Just Facebook, just monologerna som basuneras ut där, som kommenteras och stöts och blöts, lyfts fram som något så viktigt. Som en typ av ratt på det demokratiska samhället vi har. För lite är vi som sardiner i en sardinburk. Enskilt har vi ingen makt, men den stämning och de beslut som fortplantar sig i det kollektiva medvetandet har en enorm potential. Jag tror inte det spelar så stor roll. För hur djupt vi än kan leva oss in i de idéer som flyger där och hur djup drömmen om ett förnuftigt och fulländat samhälle än är, så är den typiske liberale medborgaren inte särskilt handlingskraftig. Och medan vi kan lockas att älska eller förakta en människa för de uttalanden som görs i de sociala medierna så är världen det forum som i slutändan gör någon skillnad. I ett avsnitt av utrikeskorrespondenterna i P1 så spelas en intervju med en krigsveteran upp. Efter att ha blivit desillusionerad av Irakkriget och kommit hem till USA för att bli deprimerad och slå sönder sitt liv så går han med i UPG, en kurdisk gerilla som slåss mot IS i Syrien. Han köper själv en flygbiljett och efter en vecka på plats är han åter en del av kriget. Han är någon som gör en skillnad i konflikten med IS. Det var en djupt fascinerande historia, och intressant nog når denna soldat både en harmoni med sin egen historia, men även en punkt där han ej längre förmår kriga. Han kommer hem tacksam och friare från sin PTSD.

Saturday 14 November 2015

Katastrofen i Paris

Vi hörde om attackerna i Paris redan igår. Då rullade artiklarna om antal omkomna och antal förövare ut, allt live. Även idag så är det mig veterligen ingen som har tagit på sig dådet. Vi diskuterade det lite. S sa att nu blir det krig. Jag visste inte vad jag tänkte om det. Att idag prata om koncept som krig är svårt eftersom både terrorism och ockupation av andra länder gjorts till vardag snarare än undantag. Att använda ordet krig verkar för makthavare vara något som ger jobbiga juridiska konsekvenser som man kommer runt om man bara pratar om "ingripanden" eller "väpnade konflikter". Men i sak känner jag att hon har rätt, mer så än jag känt vid andra terrorattacker. Omständigheterna runt omkring, där detta verkar ha varit helt slumpmässiga attacker runt om i Paris, skapar en känsla av att ingen är säker och det tror jag kommer dra in den långvariga konflikten som vi lever i in i en ny fas.

Det fick mig också att tänka. Ifall jag hade varit president eller premiärminister, vad hade jag gjort? Jag kom inte på något svar förrän nu på morgonen. Då kom jag på vad jag hade gjort, åtminstone om jag hade varit premiärminister i Sverige. Jag hade sagt "vi kommer gå ut som förebilder". Jag hade tagit nato-planerna och kastat dem i soptunnan under förevändningen att nu är en tid då vi behöver mindre polarisering och mer medmänsklighet. Mindre upptrappning och mer förnuft. Sedan hade jag infört mycket strängare vapenlagar i Sverige. Det faktum att folk kunde röra sig med kalashnikovs i Paris är en skandal. Det är klart att sådant inträffar, men vi behöver ett rättsväsende som slår ner på de företeelserna å det grövsta.

Jag känner mig lockad att säga att jag skulle dragit i nödbromsen på den svenska vapenindustrin. Det hade gett väldigt mycket tyngd åt argumentet att vi går i förväg, vi lever som vi lär. Vi är beredda att försaka ekonomisk vinst för att göra det vi tycker är rätt. Den tanke som oroar är att det skulle kunna underminera det svenska försvaret sett i ett längre perspektiv. Fast kollar man på nuläget verkar vårt problem först och främst vara att vi saknar människor, inte att vi saknar vapen. Ett långsiktigt försvar av Sverige tror jag också måste bygga mycket mer på ett hållbart samhälle i Sverige som människor tror på än ett försvar av betalda legoknektar som folk flest outsourcar sitt civilkurage till.

Friday 13 November 2015

Om ansvar och flyktingar

Jag har ett erkännande att komma med. När jag hörde att man delade ut flygblad i Grekland som sa att Sverige inte alls var en bra plats att resa till så var min första reaktion att detta var en bra sak. Det är vad Danmark redan började göra för ett tag sedan, och lyssnar man på tongångarna från de ledande politikerna idag så verkar det inte som om det svenska migrationssystemet är utrustat för att hantera en situation likt den vi befinner oss i.

Jag har ett annat erkännande att göra, och det är att jag allt för ofta har en tendens att låta mig ryckas med och hålla med i sådant som andra säger. Att jag lätt färgas av andra människors åsikter.

Så. Då var erkännandena avklarade. Det blev givetvis en liten tankeställare för mig. Vänta lite nu, detta är ju Sverigedemokraterna som gör det här, och de håller jag ju inte med. Varför tycker jag ändå  det blir tafatt och lutar åt dubbelmoral när Morgan Johansson går ut och ryter till åt Sverigedemokraterna som sprider lögner om Sverige? Kanske för att den handling Sverigedemokraterna gör ligger i linje med precis den retorik som Socialdemokraterna själva börjat lägga till grund för.

Jag antar att detta inlägget för de allra flesta redan har hamnat i facket "inte rasist men...". Mängden flyktingar som kommer in till Sverige är inte den enda frågan där jag instinktivt känt att den "snälla" linjen kanske trots allt inte är den bästa. Även när det gällt romerna och deras tältläger i Malmö så har jag känt att det varit rätt agerat att riva tältlägret. Tom på det sättet att jag tycker det är något man borde gjort tidigare.

Men jag tycker inte illa om dessa människorna. Jag önskar att de ska få en möjlighet här i livet att ta sig fram. Jag inser hur sjukt privilegierad jag är som har fötts i Sverige och har fått ett svenskt pass och en trygg barndom. Det är något jag önskar att alla hade fått, och jag önskar definitivt att alla ska få en möjlighet att realisera sin egna potential. Jag anser inte att jag borde ha några fördelar framför andra bara pga min etnicitet eller vilket land jag råkar ha fötts i. "Tyvärr" i den verkliga världen har jag det (inom citationstecken för om man tar bort mina privilegier är jag inte så säker på att jag kommer säga att jag tyvärr hade dem). Tyvärr i den verkliga världen kommer jag ha det oavsett om vi i Sverige tillåter fri invandring eller inte.

Att ha menat samma sak i en fråga som fascistpartiet har givetvis fått mig att fundera på mina egna värdegrunder och varför jag tycker som jag tycker. Man kommer aldrig ifrån att detta är svåra frågor, moraliska frågor är ofta på det sättet, och de är ofta frågor där inget ordentligt facit finns. Därför är det lite mycket att vänta sig att någon politiker likt ett alexanderhugg ska hitta den korrekta meningen som kommer lösa alla dessa problemet åt oss. Men jag har funderat på vad de här problemställningarna egentligen kokar ner till och kommit fram till att om det finns en lösning på de här frågorna så ligger det nog inte främst i migrationspolitiken utan någon annanstans...

Likt lydiga medborgare har debattörerna för att öppna gränserna börjat knyta många argument till ekonomiska termer. "Detta är en investering", "Vi behöver unga människor när vi blir äldre", "De som kommer är redan färdigutbildade", "Vi som är ett så rikt land har möjlighet att ta emot fler flyktingar". Jag tror inte vårt främsta problem med att ta emot flyktingar handlar om pengar. Säg att vi hade fått en mängd miljarder som bara hade trillat ner i vår statskassa för att användas till flyktingar så tror jag likväl problemet hade bestått. Problemet som jag ser det är det svenska samhället (eller möjligen den svenska människans?) inneboende oförmåga att ta emot främlingar och få dem att känna sig välkomna och bli en del i vårt samhälle. Även om alla hade haft en plats på ett flyktingboende, tak över huvudet och mat på bordet så tror jag ytterst få hade varit lyckliga med att leva parallellt med samhället, utan jobb och utan integrering. Först: utan jobb. Vi har en hög arbetslöshet i Sverige, och vi har ett diskriminerande i Sverige mot folk med utländska namn eller utländsk bakgrund. Det är svårare för en invandrare att få jobb, om man sedan i tillägg inte talar svenska så blir det ännu svårare. För det andra: utan integrering. Man har hört berättelser om professionella fotbollsspelare som kommit till Sverige som aldrig ens blivit hembjudna på mat hos någon av sina lagkamrater. Man hör ständigt om utbytesstudenter som kommer hit som inte hittar en enda svensk vän. Svenskar (om man generaliserar) är väldigt dåliga på att söka sig bortom sin egna vänskapskrets.

Om vi inte lyckas skapa ett öppnar samhället där fler blir inkluderade, invandrare såväl som de många svenskar som hamnar utanför, så känns det hopplöst att försöka hålla ihop någon typ av samhällskit i takt med att fler och fler kommer hit.

Som ideal skulle jag vilja vara en som tog emot en flyktingfamilj och lät dem bo i min lägenhet. Som den jag är tvekar jag på om jag skulle klara av det emotionella som skulle krävas av mig. Jag är ganska osäker på mig själv men när jag kollar på mina medmänniskor runt omkring mig inser jag att ganska få av dem är beredda på att ta emot någon när det kommer inverka på deras vardagsliv. Det finns undantag och jag beundrar dem med både min hjärna och mitt hjärta, de är hjältar! Men det var definitivt en tanke hos mig när romernas tältläger revs. Mängden svenska demonstranter som stod upp för romerna var ungefär lika många som romerna. Ifall var och en av dessa människor istället för att försöka förmå Malmö stad att ta ett ansvar för dessa människor (ifall Malmö stad tar ett ansvar för dessa människor så borde Malmö stad också ta ett ansvar för att hemlösa i staden samt alla som eventuellt kommer i framtiden, man inser att det ganska snabbt skulle kunna spinna bortom kontroll) istället hade tagit ett personligt ansvar och inhyst en av dessa romer var, så hade hela problemet varit löst. Men vi svenskar verkar gå in med mentaliteten att staten eller kommunen är en typ av kurlingmamma vi kan ropa på närhelst vi ser något jobbigt så kommer hon lösa det åt oss. Var finns viljan och initiativet att göra något själv? Visst kan man skrika åt detta inhumana skitsamhälle, men ifall man nu själv valt att ta ett personligt ansvar så misstänker jag att samhället hade varit helt lugnt med det.

Saturday 7 November 2015

Dagens situation i Europa

Är det en flyktingkris, en flyktingkatastrof eller en flyktingmöjlighet? Redan där tror jag åsikterna idag börjar gå isär, och när man väl kommer in på sakfrågorna så blir det inte enklare. Av alla källor att döma så är det många flyktingar som tar sig till Sverige. Sverige, som på många sätt jag tycker är ett ganska ogästvänligt land. Både svenskar som folk, där de flesta av oss (givetvis inte alla) helst sköter om sina egna saker och trivs bäst om man slipper bli inblandad i sådant som inte direkt berör en.

Men Sverige är också ett land med relativt välstånd. Detta med välstånd är intressant. En global måttstock på hur mycket välstånd som borde finnas är att kolla på pengamängden globalt sett. Desto större pengamängd, desto mer pengar borde där finnas att fördela, desto mer pengar att fördela desto rikare borde folk generellt sätt vara, och desto rikare folk är generellt sätt, desto enklare borde de ha att tillgodose sina behov.

Globalt sett, efter finanskrisen 2008 där ekonomierna var påväg att krympa ihop, men där man pumpade ut enorma mängder pengar ut i det ekonomiska systemet, så borde världsbefolkningen blivit rikare, och människor i nöd borde ha minskat. Det är möjligt att så är fallet, kollar på Hans Rosling t.ex. så gillar han att rita upp grafer och visa hur världen visst har blivit en mycket bättre plats. Likväl, när man går ute på gatan en kulen oktober dag och ser någon pensionär leta i en soptunna efter pantburkar, så är det inte världssamfundets kollektiva framsteg man först kommer att tänka på. Inte jag iaf.

Men alltså. Vi har detta rika landet, och vi har alla dessa människorna som flyr hit och vi har inte plats att ta hand om dem. Och vi har detta Europa som omvärld som inte heller tycker att de har någon plats eller något ekonomiskt utrymme. Då kommer jag att undra, vad är egentligen lösningen? Finns det inte utrymme nog på denna planeten för oss alla? Och om det finns, varför verkar det så himla svårt att få detta ordnat på ett sätt som tillfredställer alla? De system vi som samhället satt upp där först endast mannen behövde arbeta, men nu både mannen och kvinnan i hushållet behöver arbeta för att upprätthålla försörjningen verkar som system inte klara av när alla dessa människor kommer hit som vi inte har utrymme att ge arbete till. Tiden för de bemedlade finns inte att vara till hjälp, och bemedlingen hos de tidsrika räcker inte till.

Tuesday 13 October 2015

The Morality of Sam



So. I started watching a 2 hour compilation of Sam Harris' best arguments. It is about religion, morality and atheism. I didn't expect to agree with Harris, I'm usually pro people basing their lives on a non-scientific world view, at least to  the extent that people are not doing harm to others which should be none of their business.

After listening for ten minutes I would have expected the video to present Harris' main arguments. Why is religion one of the most dangerous concepts that humanity ever thought of? Yet, even after ten minutes I still haven't found a theoretical model that I feel applicable to the world today. This could possibly be a question of culture. It might be that because Harris lives in a fundamentally different society from my native Sweden. Maybe the threats he are talking about, the fundamentalism and the eventual stonings of non-virgin women on their wedding days might be common concepts in christian America, but somehow I suspect not. I believe that more than anything Harris is fighting a stereotype.

During his video he is giving a beating to religion from the vantage point of what I experience as the "liberal west". An intellectual sentiment I believe to be present in Sweden as well as America. Now, while Sam's beef is with religion, I have mine with the western liberalism.

Sam throws a punch at how the old testament in no way condemns slavery, despite the fact that we today can conclude that slavery is completely morally deprevated. OK, fine. But really? Who assembled the latest iPhone? Or the models before?. Ever heard of Foxconn? The CEO even likened he's employees to animals when saying "to manage one million animals gives me a headache". And you know what? This is part of the fuel running western liberal society.

And we roll our eyes at the middle east. These war monger muslims, can't they ever catch a break!? Funny enough, despite them being such a rowdy bunch, it seems western liberal society really love being there playing with them. Unlike for example North Korea, that have nuclear weapons and that it has recently been stated could be able to send one all the way to America, being in the middle east, often against the will of the people there seem like something our peace loving western liberal societies love to do.

Alright! So it is all America's fault.. Hmm, sounds like something I've heard before. Well no, it is not the conclusion I want to draw. But what I would like to state is that as a society, it is extremely unbecoming of us to have an idea of ourselves as morally superior, whilst at the same time profit from the misery of others.

Thursday 12 March 2015

Kommentarer med en punch

Det är inte mängden ord som gör något kraftigt. Det är hur nära det känns som om det kommer från hjärtat. När påven sa följande:

Some people continue to defend trickle-down theories which assume that economic growth, encouraged by a free market, will inevitably succeed in bringing about greater justice and inclusiveness in the world. This opinion, which has never been confirmed by the facts, expresses a crude and naive trust in the goodness of those wielding economic power and in the sacralised workings of the prevailing economic system. Meanwhile, the excluded are still waiting.
 Så känns det.. som om inte så mycket mer behöver sägas.

De 5% som är medvetna

Jag var på en kurs hos en mentaltränare och hon berättade att under en typisk dag så är ungefär 5% av våra tankar medvetet bestämda. 45% kommer från det undermedvetna och 50% genereras direkt från vårt genetiska arv. Som en del av mentalträning försöker man jobba med de 5% tankarna man kan välja för att påverka de 45% man har i en positiv riktning. Poängen är den att människan är i grund och botten ekonomisk. För att slippa slösa massa energi på tankar så skapar hjärnan fördomar. På detta sättet kan man i en given situation slippa tänka, istället kan man plocka fram sin fördom om situationen och vips så är hela tankekedjan igång i sina invanda spår. Ibland vill man inte göra det dock. Om ens fördom är att något ska vara otroligt tråkigt, så kommer man sannolikt gå in i det med en dålig attityd och således också göra det till något tråkigt. Ifall man upptänker att man har vissa sådana reaktioner som man inte tycker är gynnsamma, ja då får man arbeta med det. För att ändra en invand tanke så behöver man medvetet välja en annan tanke ca 16 - 25 gånger. Det kräver med andra ord ett ganska idoga arbete, men i grunden är det så att oavsett hur bra man har det objektivt sätt i livet så beror ens välmående så mycket mer på hur bra man har det i subjektiv mening. Att t.ex. diska kan vara en gudabenådad gåva. Om man upplever det så. Eller ett straff om det är så det känns. Handlingen är något man måste genomföra oavsett men man väljer själv ifall man ska få ut något av handlingen eller inte.