Sunday 15 November 2015

Idéernas kamp

Det kan handla om att jag har blivit medveten om det på ett annat sätt, men efter Parisattentatet så känns det som om sirenerna har tjutit långt oftare här utanför lägenheten. Varje gång jag hör de så tänker en del av mig att det kan handla om ett attentat här. För så måste det ju ha upplevts i Paris, en helt vanlig vardag, som plötsligt blir så ovanlig.

Attentatet, och ännu mer reaktionerna på det, väcker en känsla av vanmakt i mig. På Facebook bytar fler och fler användare sina profilbilder till en överlagring med franska flaggan på för att visa stöd. Gilla-funktionen är ett tre-alternativs uttalande 1) Jag tycker om det här 2) Jag har sett det men tycker inte det är tillräckligt intressant 3) Jag har inte sett det. Bytandet av profilbilden likaså. Vissa ändrar för att visa att de står upp för de demokratiska idealen. Vissa vill visa att de inte bara flyter med strömmen och ändrar därför inte. Vissa tycker det som hände i Paris var förfärligt, men att det samtidigt är osmakligt att visa sympati här men samtidigt vara likgiltig för alla de andra stora hemskheterna som inträffar. Men ännu värre än twitters 140-teckensmeddelanden så lämnar dessa handlingar inget utrymme för djup eller dialog. Inte heller öppnar de människors förståelse för den värld de lever i eller egentligen de människorna som de har runt omkring sig.

Just Facebook, just monologerna som basuneras ut där, som kommenteras och stöts och blöts, lyfts fram som något så viktigt. Som en typ av ratt på det demokratiska samhället vi har. För lite är vi som sardiner i en sardinburk. Enskilt har vi ingen makt, men den stämning och de beslut som fortplantar sig i det kollektiva medvetandet har en enorm potential. Jag tror inte det spelar så stor roll. För hur djupt vi än kan leva oss in i de idéer som flyger där och hur djup drömmen om ett förnuftigt och fulländat samhälle än är, så är den typiske liberale medborgaren inte särskilt handlingskraftig. Och medan vi kan lockas att älska eller förakta en människa för de uttalanden som görs i de sociala medierna så är världen det forum som i slutändan gör någon skillnad. I ett avsnitt av utrikeskorrespondenterna i P1 så spelas en intervju med en krigsveteran upp. Efter att ha blivit desillusionerad av Irakkriget och kommit hem till USA för att bli deprimerad och slå sönder sitt liv så går han med i UPG, en kurdisk gerilla som slåss mot IS i Syrien. Han köper själv en flygbiljett och efter en vecka på plats är han åter en del av kriget. Han är någon som gör en skillnad i konflikten med IS. Det var en djupt fascinerande historia, och intressant nog når denna soldat både en harmoni med sin egen historia, men även en punkt där han ej längre förmår kriga. Han kommer hem tacksam och friare från sin PTSD.

No comments:

Post a Comment