Krigsjournalism i den tjugonde århundradet

Det är i sitt slag en ny Dahl, en lika konstruerad, lingvistisk mani att uppteckna muntligt nonsens. Detta är en typ. Det finns också en annan, Ett abrupt språk, "skisser och småscener", skepticism, misantropi. Till exempel följande sentenser hos en av dem (jag har själv läst det): "En grå dag, som i går. Från morgonen regn, sörja. Jag ser ut genom fönstret på vägen. Där släpar sig fångarna fram i en ändlös rad. Transport av sårade. En kanon ger eld. Ger eld på nytt, i dag som i går, i morgon som i dag, så fortgår det var dag, var timmer ..." Tänk bara, hur genomträngande, hur skarpsinnigt. Fast varför retar han sig på kanonen? Vilken besynnerlig pretention att kräva omväxling av en kanon! Varför förvånar han sig inte över sig själv i stället för över kanonen, han som dag efter dag öppnar eld med sina uppräkningar, sina kommatecken och fraser, varför avbryter han inte beskjutningen med sin tidningsmässiga människokärlek som är jäktig som en loppas hopp. Att han inte begriper att det är han och inte kanonen som måste förnya sig och inte upprepa sig, och att man ur anteckningsblockets stora mängd av anhopade meningslösheter aldrig kan erhålla en mening, att fakta är intet, så länge människan inte tillfört dem något av sitt eget, någon del av en fritt utväljande mänsklig genius, något slags saga.

Doktor Zjivago, Boris Pasternak