Monday 20 October 2014

Plottrande om dystopi

När man jämför med den kamp som Gandhi, Martin Luther King eller Mandela fört för frihet så är det svårt att peka på problem i vårt egna samhälle. Visst finns där konfliktytor man kan tala om, som t.ex. sverigedemokraternas framväxt eller de upplopp som ett antal gånger har blossat upp i förorterna. Men om man jämför det med de sofistikerade och strukturella metoderna för diskriminering som man har kunnat, och kan, se i andra länder så känns problemen irrelevanta. För i det stora hela, vad har vi egentligen att klaga på? Likväl gnager i mig en känsla av att där någonstans finns något osunt även i vårt samhälle. Trots att bilderna av polis eller militär som kontinuerligt kontrollerar befolkningen uteblir. En gnagande känsla av att politikernas kategoriska ignorerande av vissa problemställningar i förmån för andra, ofta ekonomiskt mer lönsamma, följer ett mönster etablerat bortom individens egenintressen. Men när det för t.ex. för Gandhi var ganska klart vilka som var förtryckarna och vilka steg som behövde tas för att frigöra samhället så kan man inte säga detsamma om det västerländska samhälle. 
Kanske var det just därför jag nyligen blev positivt överraskad av att även de inre motsättningarna och problemställningarna som jag upplever men inte klarar av att uttrycka om dagens samhälle har kartlagts och målats upp av författare sedan länge. I science fiction genren har man redan sedan slutet av 1800-talet fantiserat om framtida samhällen där de problemställningar och den typen av olycka och oförmåga att adressera riktiga problem som jag tycker att vi lider av idag. Man fantiserade om tider där produktion och arbete existerade som institutioner i samhället vars syfte inte var att driva samhället framåt eller göra befolkningen lyckligare utan snarare att se till att människor hölls sysselsatta och samhället hölls stabilt. I t.ex. Player Piano av Kurt Vonnegut (1952) så är syftet av produktionen inte bevarandet av liv utan istället ett sätt att upprätthålla stabiliteten. I dystopier som Equilibrium eller Brave New World, utrotar man individualism för att skapa en form av utopi där man är skyddad från sådant som är dåligt. Jämför man med 1984 där en förtryckande regim med hjälp av våld behåller sin makt, så inser man att det finns effektivare sätt att stabilisera ett system på. Dagens samhälle är inte baserat på våld, däremot har man ett samhälle som inte är hållbart, som gynnar ett fåtal på bekostnad av ett flertal och som ständigt kanaliserar människors frustration neråt i samhällsklasserna snarare än uppåt. Vi har också ett samhälle som, trots att det uppenbart omöjligt kommer kunna fortsätta för att ge nästa eller nästnästa generation den bekvämlighet vi lever med, som få vill ändra på. Är detta för att vi inte bryr oss om kommande generationer? Sannolikt till en viss nivå, men kanske ännu mer eftersom det är ett samhälle där individen är rädd för att sätta sig på tvären, eftersom den bekvämlighet många av oss åtnjuter kräver en följsamhet med samhället. Röster höjs och varnar för problemställningar som är relevanta. Men människor saknar energi, tid och/eller vilja att ändra det som hade behövts för att lösa morgondagens problem. Människor accepterar en massövervakning via NSA eller FRA, som lagstiftas in som norm i stater. Trots den liberala lagstiftningen så bryts lagarna som sätts upp, men utan att man ser någon märkbar konsekvens. Ett fåtal mäktiga individer förmår sätta hela världsekonomin ur spel via intrikata värdepapperskonstruktioner, från en månad till en annan skjuts miljontals människor i tredje världen ner i svält eftersom krusningarna i det ekonomiska systemet slår som hårdast mot de som minst har. Likväl blir ingen straffad, ingen tar något ansvar. Politisk retorik klarar av att skapa fiender och hot där de tidigare inte fanns, och med trollande av ord så kan plötsligt institutioner i försvarsmakten bygga bombfabriker i Saudiarabien. Det är tydligen olagligt att sälja vapen till annat än demokratier, men så länge ingen ställer sig frågan om Saudiarabien är en demokrati eller inte så slipper folk ställas till krav. Handligar och ansvar frikopplas utan att samhället längre reagerar. 

1 comment:

  1. Jag har funderat mycket på varför inte fler reagerar på sådant som klimatförändring, massövervakning, vapenexport till diktaturer, antibiotika resistens och industriell djuruppfödning.

    Jag håller med dig om att bekvämlighet troligen är en stor del av förklaringen men jag tror även att en förklaring är att många tror att det välstånd vi har här idag kräver att vi inte bryr oss om konsekvenserna av våra aktiviteter som på det individuella planet ändå handlar mer om etiska överväganden än om att den enskildes handlingar spelar någon större roll. Vi kan ju dessutom gömma oss i mängden av andra som inte heller bryr sig. Sedan har du säkert rätt i att det blir obekvämt för en själv om man genom ändrat beteende indirekt visar på andras oetiska beteende.

    En teori för ointresset i klimatfrågan är att man inte gärna ser till konsekvenser som ligger bortom sin egen död eftersom döden i sig är så svår att hantera att man helt enkelt blundar inför framtiden och kanske även rättfärdigar oetiska handlingar eftersom de framstår som obetydliga inför ens egen död.

    Det är mycket intressanta frågor!

    ReplyDelete