En konvex spegel för den som vågar titta

Sanningen är den rakt motsatta: det var just Europa och just Västeuropa som tillhandahöll och mestadels tvingade på världen allt det som i dag utgör grundvalen för detta slags makt: från den moderna vetenskapen, rationalismen, vetenskapstron, den industriella revolutionen och revolutionen som sådan, som fanatisk abstraktion, via upphävandet av naturvärldens primat ned till konsumtionskulten, atombomben och marxismen. Och det är Europa - det demokratiska Västeuropa - som nu står där rådlöst inför denna tveeggade exportprodukt. Därom vittnar det nutida dilemmat och frågan om huruvida man skall bjuda motstånd mot den återverkande expansionen av följderna av den egna expansionen eller om man skall ge vika för den. Skall raketer som nu riktas mot Europa, till följd av dess export av andlig och teknologisk potential, bekämpas med likartade och bättre raketer, så att Europa därigenom visserligen får demonstrera en beslutsamhet att försvara de värden som ännu finns kvar, men samtidigt också måste acceptera det ytterligare omoraliska spel som det påtvingas? Eller skall Europa returera och hoppas att den ansvarskänsla för planeten det därmed visar skall smitta den övriga världen med sin mirakulösa styrka?
När det gäller Västeuropas förhållande till de totalitära staterna tror jag att inget misstag skulle kunna vara större än det som uppenbarligen närmast kan befaras: att man inte förstår vad de totalitära systemen egentligen är, nämligen en konvex spegel för hela den moderna civilisationen och en från - kanske slutgiltig - uppmaning till denna civilisation att fullständigt revidera sin uppfattning om sig själv. Ur denna synpunkt sett har det inte så stor betydelse i vilken form Europa skulle göra detta misstag: genom att i sin egen rationalistiska traditions anda ta de totalitära systemen för några lokala, säregna försök att skapa "allmän välfärd", försök som bara illvilliga människor tillskriver expansiv karaktär, eller genom att - i samma rationalistiska traditions anda (denna gång i form av den machiavelliska uppfattningen av politiken som en maktspelets teknologi= - tvärtom uppfatta de totalitära regimerna enbart som ett yttre hot från expansiva grannar, som man kan driva tillbaka inom tillbörliga gränser genom tillbörlig demonstration av den egna styrkan utan att behöva befatta sig närmare med dem. Det första av dessa alternativ är ett alternativ för den person som förlikar sig med röken från skorstenen, eftersom han vet att även om röken är ful och luktar illa, tjänar den när allt kommer omkring en göd sak: tillverkningen av varor som alla behöver. Det andra tvärtom ett alternativ för den som tror att det helt enkelt är fråga om ett tekniskt fel, som följaktligen också kan undanröjas på teknisk väg: med ett filter eller genom en gasrenare.
Verkligheten är enligt min mening tyvärr allvarligare. Precis som skorstenen som smutsar ner himlen inte bara är en tekniskt korrigerbar teknisk bristfällighet, eller ett pris som vi måste betala för en bättre konsumtion i framtiden, utan snarare en symbol för en civilisation som givit upp det Absoluta, som ignorerar den naturliga världen och föraktar dess imperativ - på samma sätt varnar också de totalitära systemen för något mycket allvarligare än den västerländska rationalismen är villig att tillstå. De är verkligen framför allt en konvex spegel för dess lagbundna följder. En groteskt förstorad bild av dess egna djupgående tendenser. En exterm avläggare av dess egen utveckling och en varnande produkt av dess expansion; en djupt lärorik information om dess egen kris.
Dessa regimer är farliga grannar. De är minst av allt något slags avantgarde för globalt framåtskridande. Sorgligt nog är de raka motsatsen: de är avantgardet för en global kris inom vår civilisation (ursprungligen europeisk, sedan euroamerikansk, slutligen världsomfattande). De är en av möjliga framtidsstudier om västvärlden. Ingalunda i den bemärkelsen att de en gång kommer att överrumpla den och lägga den under sig, utan i en djupare bemärkelse: de kommer att åskådligt demonstrera vart det som Bělohradský kallar "det opersonligas eskatologi" kan leda.
Det blir det totala herraväldet för en uppsvälld, anonymt byråkratisk makt, som ännu inte är samvetslös, men som redan verkar utanför allt vad samvete heter, en makt som är grundad på en allestädes närvarande ideologisk fiktion, vilken kan motivera vad som helst utan att någonsin behöva nudda vid sanningen. Det är makten som överallt närvarande kontroll, repression och fruktan: makten som förstatligar tanke, moral och privatliv och därigenom gör dem omänskliga. Det är makten som för länge sedan har upphört att vara en angelägenhet för en grupp egenmäktiga härskare och som bemäktigar sig och uppslukar alla, så att alla till slut på ett eller annat sätt integreras med den, om så bara genom att tiga; makten som ingen egentligen längre innehar, eftersom den tvärtom har alla i sin hand. Det är ett monster som inte styrs av människorna utan som tvärtom drar med sig människorna i sin "objektiva" (dvs från alla mänskliga måttstockar inklusive det mänskliga förnuftet emanciperade och följaktligen helt irrationella) egenrörelse mot en skrämmande, okänd framtid.
Jag upprepar: det är en allvarlig varning för den samtida civilisationen. Kanske finns det någonstans några generaler som tänker att det bästa vore att göra sig av med sådana system och sedan skulle allt bli lugnt. Men det är detsamma som när en ful flicka vill göra sig av med sin fulhet genom att slå sönder spegeln som påminner henne om den. En sådan "slutgiltig lösning" är en av det opersonliga förnuftets typiska drömmar, och detta slags förnuft kan förfärande lätt förvandla sina drömmar till verklighet och därmed verkligheten till en mardröm - vilket just begreppet "slutgiltig lösning" åskådligt påminner oss om. En sådan lösning skulle följaktligen inte bara misslyckas med att lösa nutidens kris, om världen över huvud taget skulle överleva , den skulle vittgående förvärra den. Genom att belasta denna civilisations redan hårt ansträngda konto med ytterligare millioner döda skulle den inte förhindra dess utveckling mot totaliseringen utan snarare påskynda den. Det skulle vara en pyrrusseger, eftersom segrarna efter en sådan sammandrabbning mer skulle likna sina besegrade motståndare än någon i dag vill medge och kan föreställa sig. (Bara ett litet exempel: vilken jättelik Gulagarkipelag skulle man inte bli tvungen att bygga upp i Västeuropa i nationens, demokratins, framstegens och krigsdisciplinens intresse för alla som - av naivitet, av princip, av rädsla eller av lättja - skulle vägra att delta i ett sådant företag!)
Inget ont har hittills eliminerats genom att man har avlägsnat dess symptom. Man måste undanröja orsaken.

...

Eller ta frågan om socialism och kapitalism! Jag måste erkänna att den ger mig en känsla av att se ett spöke krypa fram ur förra seklets djupa källarvalv. Jag tycker att dessa genomideologiserade och ofta språkligt mystifierade beteckningar för länge sedan mist sin relevans. Frågan är en helt annan, djupare och lika betydelsefull för alla, nämligen: Kommer vi att pånågot sätt lyckas återupprätta den naturliga världen som politikens rätta verksamhetsfält, återinföra människans personliga upplevelse såsom tingens sanna och ursprungliga mått, ställa moralen över politiken och ansvarskänslan över ändamålen, göra mänsklig gemenskap meningsfull och återge människans utsagor innehåll, återupprätta det självständiga, värdiga, hela och fulla mänskliga "jaget" som brännpunkt för alla samhällelig verksamhet, ett "jag" ansvarigt för sig självt, därför att det är bundet till något högre och förmöget att offra någonting eller i yttersta nödfall allt av sitt banalt välmående privatliv - "vardaglighetens herravälde", som Jan Patocka kallade det - för det som skänker livet mening.

-Václav Havel, Politik och Samvete