Some People Know

Sometimes people know.
Sometimes people think to know.
Some people seemingly never know
Some seamlessly never see what shown
What candle infuse those words of thank you?
So radiant and bright. A light to follow through the night.
Life's taste is ever bitter. Still some drink with a smile on their face.
The lucky ones are not those without scars.
Sweet and bitter, both just different tastes.

Pieces of Lego

Words played out as pieces of Lego.
Dressing ideas in motley. Dressing them in uniform colors.
They flicker, they die. Leaving an abandoned ruin.
The world revolves ever changing. Words don't stick.
They are stolen, redressed. Their scent changing ever so slightly with time. Changing with those who steal them.
Ever so fragile, ever so important, ever so futile.
The late evening summer laughter travels well across the lake.
The friendship seemingly transcends between human and nature.
The words created it. They imprint on the night's fabric.
The feeling of happiness and brotherhood. All born.
The drunkenness of life is pure. Born from small flickering pieces of plastic.
Why would it ever make sense?

A Summer's Bee

If I've grown bigger, how come I feel smaller? I recognize this street somehow but I don't think I've been here before. But I have I realize. A city is a copy of a city is a copy of a city. There must be something rational about a street like this. I've never been here before. But I have, in another time, another place. I'm standing where the indians would have been standing. They come here every summer to dance and earn some money. I remember your smile when you said those words. A smile implying that this was one of the big secrets explaining the fabric of life. You always had that kind of shine about you. As if everything was a secret created for your eyes and by chance shared by others. How can you not love when someone cherishes life? I'm certain you did in your sense. I understand you knew nothing. As I knew nothing.
At the corner was the café. Such a known place for you. How could I have known I would not come back. You showed me your everyday life and it was all exotic. Exotic, but also common I came to understand. You showed it in such a magic way. Enchanting the listener to share your enthusiasm. You told me of your friend that was so full of positive energy. She was younger. I knew nothing. She knew less. Even so, it is the fate of all flowers to be born a seed. When we sat down in the wooden benches I thought God would inspire and enchant us. Even in summer it was so cold outside, coming into the warmth of the church didn't enchant me. I couldn't even keep awake as the priest preached. Of all the things I thought I was. That I wish to become. Why was I never? It doesn't bother me now. It all passed away from me. Not as much a story of two people drifting apart. More a story of two people drifting from an illusion into a bitter and cold world. But even the taste of vinegar has a rich taste for he who chooses use to his senses. You defined me. You live in me as I guess I live in you. The imprint of your enthusiasm make me smile as the memory of what is lost sometimes makes me cry. I'm blessed to have met you. But life never expands on regrets

Choose to be

You laugh and cry. Marvel at another mans fantasy.
If you strip away the make up, a story unravels.
For all we see. Of ideas of what we can become. Of magic powers and of technology not yet invented.
The man on the screen is not interesting because of his powers.
He interests you because he tells you a story about yourself.
About your anger, your self-pity, of your happiness.
You laugh outside the cinema doors. Remembering scenes and scraps of dialog.
You remember the gadgets, the magic and the choices. What if you could fly - if you were invisible?
How would it change anything? Your fantasy is inflamed, the borders of reality are allowed to falter.
The story could have been stripped of all things embroidering it. The core would still tell you something about yourself. Of what you can choose to be.

An Autumn Night

It's a subtle feeling spreading through the inhale of cold autumn air.
The placid falling of snow doesn't know of human drama.
Of longing or of desire. It falls all the same.
It doesn't care if it is beheld or cherished. It falls to melt away.
As the dark encompasses the city people hurry through the streets to return to the warmth of their homes.
The cold scares them away from the streets. Beckoning them away. Home into their couches, into their computer chairs.
Cherishing produced dreams of an exciting life.
Imagining themselves as part of what they choose to see.
The cold dislikes no one.
It's a shard reflecting parts of ourselves. Open to he who wishes to see.

Everybody Knows

Det är så lätt att bara fokusera på det som ligger framför fötterna på en själv. Att gå till arbetet. Att lösa problemen som läggs på ens skrivbord. Att gå vidare till nästa problem. Det finns alltid ett nästa problem. Annars jobbar man inte i en organisation som söker lönsamhet. En sådan organisation bör alltid kalkylera med lite för lite personal. Kostnaden för icke-använda resurser är för hög. Det är så lätt att ta emot kalkylerna från cheferna ovan, att sparka de anställda under om de inte lever upp till kraven. Om man inte gör det så lever man inte själv upp till kraven. Det är så lätt att gå hem från jobbet med blicken fixerad ner i marken. En transportsträcka på slutet av dagen mellan ett tvunget jobb och en bekvämlighet där hemma. Det är så lätt att slå på TVn och lyssna på politikerna. Så lätt att uppröras över alla de pengarna man betalar i skatt. Eller så lätt att uppröras över beteendet till de människorna man hör om på nyheterna som man aldrig träffat. Ifall alla gör likadant, vilket ansvar har man då om man själv agerar likadant? Ifall alla människor går med en pin där det står "Jag har invandrare", kan du ses som skyldig ifall du gör likadant? Finns det ett ansvar? Vem har det isåfall? Vem tar det?

När jag gick hem från jobbet såg jag tre människor inom loppet av fem minuter som alla rotade i de offentliga soptunnorna efter tomburkar. De brukade jag aldrig se förr. Nu är det en ovanligare syn att inte se dem vaka över de olika soptunnorna som är utplacerade. Jag undrar om de är irriterade på varandra eller om de sympatiserar med varandra eftersom de vet att de är i samma situation. Frustration brukar aldrig slå uppåt, utan alltid neråt. Jag misstänker att de i sina svårare stunder bannar varandra mer än vad de bannar det system som har placerat dem alla där. När jag vandrar in på ICA står en man utanför med de hemlösas tidning. Han ansiktsutryck är hårt. Han är nog yngre än vad jag är skulle jag gissa. Han kunde lika gärna varit osynlig. All den bekvämlighet vi arbetar oss till via de pengar vi tjänar. Hur tjänar den oss? Vad använder vi den till? Har den något med honom att göra? Har han något med den att göra. Ifall han känner avsky till en vanlig arbetare, har han då fel? Ifall en vanlig arbetare ser ner på honom, gör arbetaren då fel? Måste det vara på det här sättet? Vem tjänar på att det är på det sättet? Vem förlorar? Är Europa en bättre plats idag än det var för 10 år sedan? 20 år sedan? eller 30 år sedan? Varför? Hur? 

En purjolök i pyjamas

- I Kina går folk ibland ut i bara pyjamasen och sätter sig på en moped och åker någonstans. Från myndigheternas sida har man velat få stopp på det, men när man lever med en delad toalett mellan flera hushåll så finns inte längre spärren där på samma sätt.
Och varför skulle den det? Att ha pyjamas är ju ganska skönt. Och tanken på alla dessa gamla män som åker omkring på sina mopeder i sin pyjamas är ju så charmerande. Som mannen i parken i Okayama, han som antagligen var hemlös men ändå log mest av alla. Lycka är att få vara sig själv. Varför eftersträvar man egentligen så hårt västvärldens sekularisering? Är det verkligen ett mått på framgång att man lyckas lära sig en uppsättning regler och värderingar som gör en till en effektiv konsumtionsmaskin? Tänk ifall folk gick omkring i pyjamas här, varför inte? Eller vänta lite, vad är det för person som kommer där? Vilket märkligt blommigt mönster han har på sina kläder. Är det en pyjamas eller bara en väldigt speciell kombination av shorts och t-shirt? Lite små ser kläderna åtminstone ut. Magen putar ut mellan byx-linningen och t-shirten. I handen har han.. vad är det för något? En purjolök! Så härligt! Kanske kommer han från möllan precis och är nöjd över att ha köpt en billig purjolök. Men klockan tio på en söndagsmorgon. En regnig söndagsmorgon icke desto mindre. Vad härligt det är trots allt med människor som sticker ut lite.