Hallå, KD, en fråga..

Med anledning av partiledardebatten som tog plats den 29/5-2016 så delade riksdagsledamot Tuve Skånberg (KD) en video på Facebook där man ser Ebba Busch Thor angripa Stefan Löfven angående att asylsökande som begår brott i Sverige inte utvisas som följd av detta. Till sin post skriver han följande text:

Igår 20-22 var det partiledardebatt i SVT.
Den mest angelägna debattskiftet stod  Ebba Busch Thor för när hon ställde statsministern mot väggen : " Vi har en värderingskris i Sverige. Den som söker sig till Sverige, för vår frihet, jämställdhet och alla människors lika värde skull, ska inte i olika bostadsområden behöva utsättas för förtryck och sexuella trakasserier. Begår man den typen av brott som asylsökande ska man avvisas. Att statsministern inte kan hantera detta visar på den värderingskris vi har i Sverige."

Kristdemokraterna har i över 50 år lyft den kristna värdegrunden som grund för samhällsbygget. Vi kan inte acceptera religiöst förtryck eller sexuella trakasserier från någon, inte heller från asylsökanden.

Som väl sammanfattar innehållet av den video som också kom med posten.

Posten har till dags dato fått fem kommentarer. De flesta normala, två förminskande för Stefan Löfven:

Vår Statsminister hinner väl inte ta in så mycket av detta, vi har ju alla olika brgåvning. Sedan har han ju många middagar att ta in världen över, men han beställer kanske en utredning som kan ge hans väljare ro. Vi har aldrig haft det så tryggt i Sverige!

Med svaret

grin emoticon Typ, så gör han nog.. Eller drar en lögn till! tongue emoticon

Själv tänkte jag att jag skulle göra ett inlägg i debatten. På lite upprört humör eftersom jag tycker personpåhopp står under vuxna människor skrev jag något i stil med:

Jag vill också åminna mig om att Jesus på korset sa till de två rövarna bredvid sig 'Himlen portar äro nu stängda för er.

Jag gick sedan vidare till att fråga kring hur detta skulle implementeras rent praktiskt eftersom det tar väldigt lång tid (efter vad jag har hört, jag har ingen statistik) innan fall kommer upp i domstol i Sverige. Och hur vill de att man skulle göra ifall den dömda har ett barn i Sverige. Ska barnet då också utvisas? Hursomhaver så var mitt angreppssätt inte rätt, för när jag på eftermiddagen kom tillbaka väldigt nyfiken på hur man från KD svarar på sådana frågor så upptäckte jag dagens antiklimax: min kommentar hade helt enkelt bara tagits bort.

Några tankar:

• Schlaug har, bland annat apropå Kaplan skandalen som var för MP, påtalat att mer än någonsin är det viktigt att man tar sig tid att möta och argumentera med sina meningsmotståndare. Hur ska man någonsin kunna få någon förståelse ifall man bara simmar med likasinnade? Och hur ska meningsmotståndarna någonsin förstå att det finns ett annat sätt att tänka på? Jag känner mig besviken över att någon som sitter i riksdagen och därför sannolikt tjänar ganska goda pengar på att vara insatt i politik inte tar sig tid att bemöta kritik. Jag tillstår att min kritik inte var formulerad på bästa sätt, absolut. Men relativt "Typ, så gör han nog.. Eller drar en lögn till" skulle jag vilja kalla den åtminstone för saklig och långt från personpåhopp.
• Det är ironiskt att KD, med sina rötter i kristendomen, klarar av att dels spela på rädslan för den andra i flyktingfrågan, dels lyckas vara NATO-förespråkare och i allmänhet för en så "starkman"-centrerad retorik, när Jesus i det rent politiska konsekvent följde vänd andra kinden till och "Om någon tar din skjorta, ge honom din mantel också".
• Jag upplever det beklämmande när människor över 35 uttalar sig förminskande om andra människor utan att personligen ha träffat dem. *) 35 är en strategiskt vald ålder för det råkar vara äldre än vad jag är. **) Idealt sett bör man inte uttala sig förminskande om någon och om det råkar inträffa bör det främst vara i en diskussion med personen i fråga, inte bakom dennes rygg.
• Ebbas uttalande känns ohyggligt förenklande. Jag blir direkt intresserad i följande:
• Hur många människor skulle ha utvisats ifall man hade haft sådana här regler (detta tror jag inte man kan få ut från svensk statistik, men likväl).
• Är man beredd på att en sådan regel med högsta sannolikhet skulle bryta mot de mänskliga rättigheterna. Är detta något problem?
• Hur långt tid tar det innan en anmälan resulterar i rättegång.
• Hur lång tid tar en genomsnittlig asylprocess.
• Hur gör man om personen är ensam förälder med ett barn?
• Hur gör man om personen har fått asyl. Ska hen utvisas då?
• Hur gör man om personen har fått asyl, men anmälan gjordes mot hen innan asylärendet var avklarat?

Idéernas kamp

Det kan handla om att jag har blivit medveten om det på ett annat sätt, men efter Parisattentatet så känns det som om sirenerna har tjutit långt oftare här utanför lägenheten. Varje gång jag hör de så tänker en del av mig att det kan handla om ett attentat här. För så måste det ju ha upplevts i Paris, en helt vanlig vardag, som plötsligt blir så ovanlig.

Attentatet, och ännu mer reaktionerna på det, väcker en känsla av vanmakt i mig. På Facebook bytar fler och fler användare sina profilbilder till en överlagring med franska flaggan på för att visa stöd. Gilla-funktionen är ett tre-alternativs uttalande 1) Jag tycker om det här 2) Jag har sett det men tycker inte det är tillräckligt intressant 3) Jag har inte sett det. Bytandet av profilbilden likaså. Vissa ändrar för att visa att de står upp för de demokratiska idealen. Vissa vill visa att de inte bara flyter med strömmen och ändrar därför inte. Vissa tycker det som hände i Paris var förfärligt, men att det samtidigt är osmakligt att visa sympati här men samtidigt vara likgiltig för alla de andra stora hemskheterna som inträffar. Men ännu värre än twitters 140-teckensmeddelanden så lämnar dessa handlingar inget utrymme för djup eller dialog. Inte heller öppnar de människors förståelse för den värld de lever i eller egentligen de människorna som de har runt omkring sig.

Just Facebook, just monologerna som basuneras ut där, som kommenteras och stöts och blöts, lyfts fram som något så viktigt. Som en typ av ratt på det demokratiska samhället vi har. För lite är vi som sardiner i en sardinburk. Enskilt har vi ingen makt, men den stämning och de beslut som fortplantar sig i det kollektiva medvetandet har en enorm potential. Jag tror inte det spelar så stor roll. För hur djupt vi än kan leva oss in i de idéer som flyger där och hur djup drömmen om ett förnuftigt och fulländat samhälle än är, så är den typiske liberale medborgaren inte särskilt handlingskraftig. Och medan vi kan lockas att älska eller förakta en människa för de uttalanden som görs i de sociala medierna så är världen det forum som i slutändan gör någon skillnad. I ett avsnitt av utrikeskorrespondenterna i P1 så spelas en intervju med en krigsveteran upp. Efter att ha blivit desillusionerad av Irakkriget och kommit hem till USA för att bli deprimerad och slå sönder sitt liv så går han med i UPG, en kurdisk gerilla som slåss mot IS i Syrien. Han köper själv en flygbiljett och efter en vecka på plats är han åter en del av kriget. Han är någon som gör en skillnad i konflikten med IS. Det var en djupt fascinerande historia, och intressant nog når denna soldat både en harmoni med sin egen historia, men även en punkt där han ej längre förmår kriga. Han kommer hem tacksam och friare från sin PTSD.