Truth

Sanningen då

I spelfilmen Truth så följer man CBS 60-minutes producenten Mary Mapes under och i efterdyningarna av att hon gjort research till ett inslag om George Bushs militärtjänst.

Filmen baserar sig på en bok skriven av samma Mary Mapes. En källa kommer med dokument som pekar på att George Bushs militärtjänst mer eller mindre är en bluff. Hur Bushs överordnande blivit pressade att ge Bush bättre utvärderingar än vad de önskar ge, eller hur Bush bett om dispans från militärövningar för att delta i valkampanjer. Man kan läsa mer om förloppet här.

Angivligen tog det inte mer än minuter efter att CBS-inslaget sänts innan dokumentens äkthet började ifrågasättas. Detta är intressant då det innebär att någon som var insatt i hur dessa dokument var utformade kring 1972 alltså skulle ha kastat sig över sin dator så fort han sett inslaget och börjat ifrågasätta deras äkthet. Man få väl tänka att för att någon ska vara insatt i hur sådana dokument är skrivna så bör han varit minst 20 på den tiden, vilken innebär drygt 50 år 2004 då inslaget sändes. Då var det alltså en 50+ som varit med i militären, väl insatt i bloggande och internetforum som utan att pausa direkt skrev en kritik kring dokumenten så fort han sett CBS-inslaget.. Det känns osannolikt.

Det intressanta med filmen är inte om Bush hade vaskat sin militärtjänst eller inte. Det intressanta är hur extremt snabbt och effektivt man lyckas spela mediainstrumentet för att dölja ursprungsfrågan (om Bush hoppat sin militärtjänst) och istället få media att fokusera på huruvida dokumenten var äkta eller inte. Hur man lyckades skruva upp bruset. Inslaget och dokumenten släpps givetvis vid en känslig tidpunkt, precis under valkampanjen mellan Bush och Kerry, och de politiska implikationerna var enorma.

Sanningen nu

Filmen ger riktigt nog en viss avsmak. Den visar hur enkelt det kan vara för människor med makt att dölja sanningen. Precis som magikern så gäller det bara att distrahera med ena handen och dölja med andra handen. Det är lite en sådan film där man tänker att detta är det förlegade förflutna, nu vet vi bättre. Men gör vi det?

Precis nyligen så har en kontrovers blossat upp kring ett valmöte för demokraterna i Nevada. I medierna har det matats ut att Bernieföljare blev våldsamma och började kasta stolar omkring sig. Varför? Det pratar man inte så mycket om. Istället pratar man mycket om hur Sanders kampanj nu börjat gå över styr och hur det, i likhet med Trumps kampanj börjar gå över styr.

Här har vi en diskussion på CNN om vad som hände:

En intressant sak är speciellt detta med de kastade stolarna. Detta har CNN rapporterat under flera dagar. Likväl, i denna tiden av smartphones etc., så finns där inga filmer som faktiskt visar några kastade stolar. Nu kan man dra parallellen mellan Truth och detta mötet. När man rapporterade mot Bush resulterade det i att de anställda fick sparken. Man kan nu fråga sig om de CNN-anställda också kommer få sparken om det visar sig att det de rapporterat inte stämmer (något som varken bevisades eller motbevisades i Truth fallet).

Här har vi en video av någon som var på mötet som försöker förklara vad som hände:

Och ytterligare en mer ingående genomgång:

Om frihet, miljön och demokrati

Betänk Amerika som land. Konstitutionellt sett utgår makten via valda representater från folket. Vem som helst kan, enligt konstitutionen, ställa upp till val. Både vad gäller presidentposten och vad gäller senaten/kongressen. I praktiken har det visat sig att endast kandidater från de två huvudpartierna har apparat nog bakom sig för att verkligen ha en chans att bli valda. Kandidaturprocessen inom dessa partiapparater torde därför vara en nationell och demokratisk angelägenhet; vilket de också är. Men i slutändan, även om både media och offentligheten involveras i valprocessen, så finns där en partiapparat och ledning med möjlighet att styra processen mot den föredragna kandidaten. Detta i kombination med att i vissa stater endast partianslutna får rösta, och att mängden människor som faktiskt involverar sig i primärvalen är få, leder till en kanditaturprocess som är enkel att styra och som inte tvunget har rotfäste hos folket.

Det är inget märkligt med att partierna bestämmer och har synpunkter på hur deras interna process går, inget annat skulle vara att förvänta sig eller framstå rimligt. Samtidigt så ligger i allmäna uppfattningen av vad som utgör en demokrati att ett land styrs av människor som har hamnat på sin post därför att deras uppfattning råkar samstämma med folkets och för att de besitter nog med karisma för att samla folket under sig. Åter är det intressant att kasta ögat tillbaka till USA och den primärvalskampanj som där nu pågår, då Trump precis står som enda kandidat kvar för republikanerna trots att det finns ett massivt motstånd mot honom. Cruz, som var den stora motkandidaten innan han alldeles nyligen lade ner sin kampanj, var också massivt ogillad bland folk. Hos andra partiet, demokraterna, så ligger allt an till att Hillary Clinton kommer bli vald som kandidat, och hon är i enlighet med Trump en person som också är massivt ogillad i många läger. Det val som föreligger ligger an till att bli ett val där folk kanske ännu mer röstar mot något än för.

Demokrati är ett väldigt luddigt begrepp, men som ideal ligger där någonstans an att folket inte bara har möjlighet att rösta A eller B på en agenda, utan också har möjlighet att vara med och lägga grunden för agendan. När ett land styrs av två så massiva partier så ligger naturligt makten att lägga fram agendan i stora delar hos ett fåtal inflytelserika i partiapparaterna. För visst är det möjligt att framlägga teorin att dessa partier endast hörsammar folkets vilja och framlägger de förslag som finns hos folket, men detta upplever jag som en både väldigt naiv och orealistisk tolkning av den verklighet vi lever i. Givetvis finns det en vinst och önskan i att styra ett lands dagsordning.

Så. Således lider, enligt min mening, den amerikanska demokratin. Jag är inte den första att påpeka detta. Många pekar på de väldigt låga väljartalen, både under primärvalen och det efterkommande presidentvalet. Det känns inte alltid att journalister alltid tar in detta faktum när USA går in i ett nytt land under demokratispridandets fana. För visst borde man kunna kräva att den som önskar sprida folkstyre till andra länder först borde behärska ett folkstyre hos sig själv. Och vidare borde den som önskar sprida folkstyre hos andra förmå infinna sig i att ett folkstyre innebär att folket bestämmer, inte endast så länge det sammanfaller med de Amerikanska ledarnas intresse.

Visst går det att argumentera, och det görs också ofta i Amerikat, att man gör något eftersom det är i det egna landets intresse snarare än männskligheten. Det är ett argument som är över förväntan fräckt, men något som inte verkar höja ögonbryn i USA. Men de av oss som inte är amerikaner, och de journalister bland oss vars varv är att förmedla omvärlden så folk förstår borde givetvis inte acceptera dessa svepargument och märkligheter i retoriken.

Många är vi som förfasas över världen vi ser och de grymheter som dagligen inträffar. Ledare med stora egon som inte förmår se gränserna på sina egna illusioner, men även de tillfällen där våra demokratier gör handlingar för vilka det överhuvudtaget inte finns något grundlag bland folket. Man utför militärövningar som sprider bly och gift i sin väg, man inför handelsbestämmelser som lägger företagsmakt över folkviljan eller man tar med små nätta steg beslut som genomför socialism för de rika när deras stora företagsspekulationer slår fel, men kapitalism för de fattigaste som tillåts slukas av arbetseffektiviseringarna och en ökad konkurrens om de jobb som alla kan göra. Någonstans måste man förstå och acceptera att delar av dessa förhållande strålar ut från ett accepterande av ett system där den nationella agendan trots fina ord om demokrati likväl ej utgår från folket.

Katastrofen i Paris

Vi hörde om attackerna i Paris redan igår. Då rullade artiklarna om antal omkomna och antal förövare ut, allt live. Även idag så är det mig veterligen ingen som har tagit på sig dådet. Vi diskuterade det lite. S sa att nu blir det krig. Jag visste inte vad jag tänkte om det. Att idag prata om koncept som krig är svårt eftersom både terrorism och ockupation av andra länder gjorts till vardag snarare än undantag. Att använda ordet krig verkar för makthavare vara något som ger jobbiga juridiska konsekvenser som man kommer runt om man bara pratar om "ingripanden" eller "väpnade konflikter". Men i sak känner jag att hon har rätt, mer så än jag känt vid andra terrorattacker. Omständigheterna runt omkring, där detta verkar ha varit helt slumpmässiga attacker runt om i Paris, skapar en känsla av att ingen är säker och det tror jag kommer dra in den långvariga konflikten som vi lever i in i en ny fas.

Det fick mig också att tänka. Ifall jag hade varit president eller premiärminister, vad hade jag gjort? Jag kom inte på något svar förrän nu på morgonen. Då kom jag på vad jag hade gjort, åtminstone om jag hade varit premiärminister i Sverige. Jag hade sagt "vi kommer gå ut som förebilder". Jag hade tagit nato-planerna och kastat dem i soptunnan under förevändningen att nu är en tid då vi behöver mindre polarisering och mer medmänsklighet. Mindre upptrappning och mer förnuft. Sedan hade jag infört mycket strängare vapenlagar i Sverige. Det faktum att folk kunde röra sig med kalashnikovs i Paris är en skandal. Det är klart att sådant inträffar, men vi behöver ett rättsväsende som slår ner på de företeelserna å det grövsta.

Jag känner mig lockad att säga att jag skulle dragit i nödbromsen på den svenska vapenindustrin. Det hade gett väldigt mycket tyngd åt argumentet att vi går i förväg, vi lever som vi lär. Vi är beredda att försaka ekonomisk vinst för att göra det vi tycker är rätt. Den tanke som oroar är att det skulle kunna underminera det svenska försvaret sett i ett längre perspektiv. Fast kollar man på nuläget verkar vårt problem först och främst vara att vi saknar människor, inte att vi saknar vapen. Ett långsiktigt försvar av Sverige tror jag också måste bygga mycket mer på ett hållbart samhälle i Sverige som människor tror på än ett försvar av betalda legoknektar som folk flest outsourcar sitt civilkurage till.

Om ansvar och flyktingar

Jag har ett erkännande att komma med. När jag hörde att man delade ut flygblad i Grekland som sa att Sverige inte alls var en bra plats att resa till så var min första reaktion att detta var en bra sak. Det är vad Danmark redan började göra för ett tag sedan, och lyssnar man på tongångarna från de ledande politikerna idag så verkar det inte som om det svenska migrationssystemet är utrustat för att hantera en situation likt den vi befinner oss i.

Jag har ett annat erkännande att göra, och det är att jag allt för ofta har en tendens att låta mig ryckas med och hålla med i sådant som andra säger. Att jag lätt färgas av andra människors åsikter.

Så. Då var erkännandena avklarade. Det blev givetvis en liten tankeställare för mig. Vänta lite nu, detta är ju Sverigedemokraterna som gör det här, och de håller jag ju inte med. Varför tycker jag ändå  det blir tafatt och lutar åt dubbelmoral när Morgan Johansson går ut och ryter till åt Sverigedemokraterna som sprider lögner om Sverige? Kanske för att den handling Sverigedemokraterna gör ligger i linje med precis den retorik som Socialdemokraterna själva börjat lägga till grund för.

Jag antar att detta inlägget för de allra flesta redan har hamnat i facket "inte rasist men...". Mängden flyktingar som kommer in till Sverige är inte den enda frågan där jag instinktivt känt att den "snälla" linjen kanske trots allt inte är den bästa. Även när det gällt romerna och deras tältläger i Malmö så har jag känt att det varit rätt agerat att riva tältlägret. Tom på det sättet att jag tycker det är något man borde gjort tidigare.

Men jag tycker inte illa om dessa människorna. Jag önskar att de ska få en möjlighet här i livet att ta sig fram. Jag inser hur sjukt privilegierad jag är som har fötts i Sverige och har fått ett svenskt pass och en trygg barndom. Det är något jag önskar att alla hade fått, och jag önskar definitivt att alla ska få en möjlighet att realisera sin egna potential. Jag anser inte att jag borde ha några fördelar framför andra bara pga min etnicitet eller vilket land jag råkar ha fötts i. "Tyvärr" i den verkliga världen har jag det (inom citationstecken för om man tar bort mina privilegier är jag inte så säker på att jag kommer säga att jag tyvärr hade dem). Tyvärr i den verkliga världen kommer jag ha det oavsett om vi i Sverige tillåter fri invandring eller inte.

Att ha menat samma sak i en fråga som fascistpartiet har givetvis fått mig att fundera på mina egna värdegrunder och varför jag tycker som jag tycker. Man kommer aldrig ifrån att detta är svåra frågor, moraliska frågor är ofta på det sättet, och de är ofta frågor där inget ordentligt facit finns. Därför är det lite mycket att vänta sig att någon politiker likt ett alexanderhugg ska hitta den korrekta meningen som kommer lösa alla dessa problemet åt oss. Men jag har funderat på vad de här problemställningarna egentligen kokar ner till och kommit fram till att om det finns en lösning på de här frågorna så ligger det nog inte främst i migrationspolitiken utan någon annanstans...

Likt lydiga medborgare har debattörerna för att öppna gränserna börjat knyta många argument till ekonomiska termer. "Detta är en investering", "Vi behöver unga människor när vi blir äldre", "De som kommer är redan färdigutbildade", "Vi som är ett så rikt land har möjlighet att ta emot fler flyktingar". Jag tror inte vårt främsta problem med att ta emot flyktingar handlar om pengar. Säg att vi hade fått en mängd miljarder som bara hade trillat ner i vår statskassa för att användas till flyktingar så tror jag likväl problemet hade bestått. Problemet som jag ser det är det svenska samhället (eller möjligen den svenska människans?) inneboende oförmåga att ta emot främlingar och få dem att känna sig välkomna och bli en del i vårt samhälle. Även om alla hade haft en plats på ett flyktingboende, tak över huvudet och mat på bordet så tror jag ytterst få hade varit lyckliga med att leva parallellt med samhället, utan jobb och utan integrering. Först: utan jobb. Vi har en hög arbetslöshet i Sverige, och vi har ett diskriminerande i Sverige mot folk med utländska namn eller utländsk bakgrund. Det är svårare för en invandrare att få jobb, om man sedan i tillägg inte talar svenska så blir det ännu svårare. För det andra: utan integrering. Man har hört berättelser om professionella fotbollsspelare som kommit till Sverige som aldrig ens blivit hembjudna på mat hos någon av sina lagkamrater. Man hör ständigt om utbytesstudenter som kommer hit som inte hittar en enda svensk vän. Svenskar (om man generaliserar) är väldigt dåliga på att söka sig bortom sin egna vänskapskrets.

Om vi inte lyckas skapa ett öppnar samhället där fler blir inkluderade, invandrare såväl som de många svenskar som hamnar utanför, så känns det hopplöst att försöka hålla ihop någon typ av samhällskit i takt med att fler och fler kommer hit.

Som ideal skulle jag vilja vara en som tog emot en flyktingfamilj och lät dem bo i min lägenhet. Som den jag är tvekar jag på om jag skulle klara av det emotionella som skulle krävas av mig. Jag är ganska osäker på mig själv men när jag kollar på mina medmänniskor runt omkring mig inser jag att ganska få av dem är beredda på att ta emot någon när det kommer inverka på deras vardagsliv. Det finns undantag och jag beundrar dem med både min hjärna och mitt hjärta, de är hjältar! Men det var definitivt en tanke hos mig när romernas tältläger revs. Mängden svenska demonstranter som stod upp för romerna var ungefär lika många som romerna. Ifall var och en av dessa människor istället för att försöka förmå Malmö stad att ta ett ansvar för dessa människor (ifall Malmö stad tar ett ansvar för dessa människor så borde Malmö stad också ta ett ansvar för att hemlösa i staden samt alla som eventuellt kommer i framtiden, man inser att det ganska snabbt skulle kunna spinna bortom kontroll) istället hade tagit ett personligt ansvar och inhyst en av dessa romer var, så hade hela problemet varit löst. Men vi svenskar verkar gå in med mentaliteten att staten eller kommunen är en typ av kurlingmamma vi kan ropa på närhelst vi ser något jobbigt så kommer hon lösa det åt oss. Var finns viljan och initiativet att göra något själv? Visst kan man skrika åt detta inhumana skitsamhälle, men ifall man nu själv valt att ta ett personligt ansvar så misstänker jag att samhället hade varit helt lugnt med det.