Norberg, Game of Thrones och Neoliberalism

När Johan Norberg har sin krönika i godmorgon världen så brukar taggarna på min rygg automatiskt fällas ut. Jag förväntar mig en krönika med halvsanningar och orättvisa insinuationer och ofta blir lyssnandet en liten personlig utmaning där jag ska hitta de logiska bristerna. Detta händer sällan med andra krönikörer. Till viss del kan detta bero på att mina åsikter och min världsbild ofta sammanfaller mer med dessa personers världsbild, inte så att jag alltid håller med men ändå. Kanske är det så att de andra talar i ett mindre kommenderande sätt. När Norberg pratar så låter han ofta som att han förmedlar en sanning, olikt de andra som mer slänger ut en rad personliga anekdoter och lämnar det mer öppet för lyssnaren att själv dra sina slutsatser.

Den senaste krönikan var mindre kontroversiell för mig än vad jag brukar uppleva hans krönikor. Den använder sig av Game of Thrones och drar en parallell till hur makt i böckerna manifesterar sig ur ekonomin och att detta liknar precis så det är verkliga livet. Kärnan kan kanske bäst sammanfattas med följande bit hämtat ur krönikan:

En övertro på vad makten kan åstadkomma är ofta vägen till undergång i Game of Thrones. Och intressant nog är det farligaste inte att bryta mot gudarnas eller kungarnas lagar – utan ekonomins lagar.

Plockar man bort de språkliga figurerna och de små anekdoterna tagna ur boken så är faktiskt ovanstående citat det enda konkreta som sägs under den fem minuter långa krönikan. Det som sägs här är inte kontroversiellt och hade det varit någon annan skribent hade jag nog bara hållit med..

När man känner Norbergs historia dock så går det att läsa in en del antydningar i det som skrivs ovan. Norberg har t.ex. skrivit en hel bok om hur finanskrisen 2008 inte främst var bankernas fel utan.. statens så klart. Det är en försvarsbok mot de många 'laissez faire'-skeptiker som menade att det nu behövdes regleringar. Ironiskt nog läggs bland annat skulden på Alan Greenspan för den låga styrräntan han hade, Greenspan som för övrigt samrörde med Ayn Rand som ses som en av grundarna bakom den neoliberala ideologin som Norberg konsekvent förespråkar och som han med sina påståenden ofta verkar menar är lösningen vad gäller allt.

På ett plan sammanfaller min bild av världen och den Norberg förmedlar (jag använder ordet förmedlar, ty av Norbergs texter att döma är han en intelligent och välartikulerad person, men vissa av de positioner han håller är så orimliga att man kan undra över om han endast håller de för att han får betalt för det). Liksom Norberg tror inte jag att man bör toppstyra ett samhälle. Jag tror det bästa samhället är ett där saker ordnas så att individer får möjlighet och frihet att uttrycka och följa de idéer de har. Alltså, detta med tyranner och auktoritära kungar är inget för mig heller.

Sedan tror jag att Norberg likställer välfärdssamhälle med de tyranniska kungarna. Och där går våra åsikter isär. Hur kan han göra det då? Jo, för då är det inte längre marknaden som styr allt, utan där finns en stat som går in och reglerar marknaden. Som sätter upp regler man måste förhålla sig till. Varför är detta dåligt då? Jo, neoliberaler menar oftast att ifall man bara släpper marknaden helt fri, så kommer den bli till ett perfekt självreglerande system, man hänvisar till liknelser likt Adam Smiths 'osynliga hand' som styr marknaden. Man bortser från hur Smith menade att systemet fungerar så länge människan skäms inför gud och sin granne, dvs att man i sina förehavanden bromsas in i vad man gör eftersom det kan få sociala konsekvenser för en. Idag finns det ingen spärr som hindrar ett amerikanskt gruvbolag att öppna en gruva i Norrland, suga ut mineralerna och sedan lämna kvar en skön liten giftkocktail som ligger där och puttrar i efterhand. Detta berör ingen av deras grannar, ty det händer så långt borta.

Nina Björk, religion och konsumtion

Jag brukar alltid hålla med om Nina Björks krönikor och om det är något som gör mig glad en söndagsmorgon när jag rutinmässigt lyssnar på första timmen av godmorgon världen, så är det när jag får höra att Nina Björk är krönikör. Hon har en förmåga att gräva ner i semantiken i ord och rotera de fram och tillbaka för att visa fram djupare meningar som man själv inte sett. När jag hörde henne nu i morse så var det nog första gången jag tyckte hon förenklade verkligheten på ett enligt mig icke adekvat sätt.

Det är inte så att jag inte håller med om mycket av det hon pratade om i programmet, där hon analyserar paralleller mellan den gudstron som fanns förr och mellan den materialismen som regerar i dagens samhälle. Hon pekar på att många rutinmässigt drar denna parallellen, att hon kanske även själv gjort detta, men att parallellen haltar. Ni har säkert alla hört liknelsen, materialism som religion. Det som var en gudstro tidigare var främst en idé medan materialismen även är en praktisk realitet. Visst, menar Nina, så innehöll gudstro ritualer och en praktik. Men detta var en praktik som främst berörde perifera delar av ekonomin; som sjungande på en Söndag eller liknande, till skillnad från dagens materialism som är stötestenen i samhället. Plockar man bort den så rasar samhället ihop. Nina pekar på att idén materialism börjar falla ur modet, men hon ställer sig frågan vad detta kommer innebära för praktiken. Kommer samhället klara av den transformering som skulle behövas?

Krönikans poäng var att problematiken kring kapitalismens miljöförstörelse inte endast kan lösas genom att idémässigt riva ner dagens paradoxala paradigm, det kommer också behövas en ny praktisk lösning för att lösa det ekonomiska tomrum som en rimlig lösning nödvändigtvis skulle skapat. Men det är i avstampet jag skulle vilja kritisera krönikan. Jag håller med Nina om att samhällets tidigare kristendom i praktisk mening främst var en tro man bekände sig till. Alltså främst något idémässigt, som även om den skapade ett moraliskt kontrakt i samhället och skapade ett praktiskt mötesrum vari samhällelig kontroll kunde praktiseras så var det hela hos de flesta individerna sannolikt främst ett gäng med trosatser man erkände sig till.
När man använder ordet religion så bör man veta att ordet enligt många akademiker är sprunget ur "att återknyta". Religion sett ur detta perspektivet är ett sätt för individen att relatera till verkligheten. Sann kristendom skulle således vara när de trosatser som prästerna uttalar skapar ett verktyg för den kristna att återknyta till världen på. Sett ur detta perspektivet är ekonomismen och materialismen i allra högsta grad en religion, eftersom den skapar en mall för individen kring hur han ska relatera till andra människor och till världen i stort. Genom arbetet, att tjäna pengar och genom att konsumera. Samhället i stort anammar faktiskt mer och mer ekonomin som religion, något man kan märka inte minst när olika "rekryterare" stoppar dig på gatan. Förr i tiden kanske människor du inte kände fortfarande kunde be dig hjälpa till genom att du som människa utförde ett arbete, som att du stod i ett soppkök eller liknande. Idag kommer folk främst be dig att bidra genom att betala pengar. Jag menar att liknelsen mellan materialism och religion är en giltig liknelse, men inte för att ordet religion betyder "villfarelse" (som många debattörer verkar använda det som), eller för att ordet religion är ett negativt ord och materialism också är negativt utan kanske främst för att genom att erkänna materialism som religion kan man synliggöra för människor att alla har ett sätt att relatera till världen, alla har vi en religion, och materialismen är endast ett val bland många.