Idéernas kamp

Det kan handla om att jag har blivit medveten om det på ett annat sätt, men efter Parisattentatet så känns det som om sirenerna har tjutit långt oftare här utanför lägenheten. Varje gång jag hör de så tänker en del av mig att det kan handla om ett attentat här. För så måste det ju ha upplevts i Paris, en helt vanlig vardag, som plötsligt blir så ovanlig.

Attentatet, och ännu mer reaktionerna på det, väcker en känsla av vanmakt i mig. På Facebook bytar fler och fler användare sina profilbilder till en överlagring med franska flaggan på för att visa stöd. Gilla-funktionen är ett tre-alternativs uttalande 1) Jag tycker om det här 2) Jag har sett det men tycker inte det är tillräckligt intressant 3) Jag har inte sett det. Bytandet av profilbilden likaså. Vissa ändrar för att visa att de står upp för de demokratiska idealen. Vissa vill visa att de inte bara flyter med strömmen och ändrar därför inte. Vissa tycker det som hände i Paris var förfärligt, men att det samtidigt är osmakligt att visa sympati här men samtidigt vara likgiltig för alla de andra stora hemskheterna som inträffar. Men ännu värre än twitters 140-teckensmeddelanden så lämnar dessa handlingar inget utrymme för djup eller dialog. Inte heller öppnar de människors förståelse för den värld de lever i eller egentligen de människorna som de har runt omkring sig.

Just Facebook, just monologerna som basuneras ut där, som kommenteras och stöts och blöts, lyfts fram som något så viktigt. Som en typ av ratt på det demokratiska samhället vi har. För lite är vi som sardiner i en sardinburk. Enskilt har vi ingen makt, men den stämning och de beslut som fortplantar sig i det kollektiva medvetandet har en enorm potential. Jag tror inte det spelar så stor roll. För hur djupt vi än kan leva oss in i de idéer som flyger där och hur djup drömmen om ett förnuftigt och fulländat samhälle än är, så är den typiske liberale medborgaren inte särskilt handlingskraftig. Och medan vi kan lockas att älska eller förakta en människa för de uttalanden som görs i de sociala medierna så är världen det forum som i slutändan gör någon skillnad. I ett avsnitt av utrikeskorrespondenterna i P1 så spelas en intervju med en krigsveteran upp. Efter att ha blivit desillusionerad av Irakkriget och kommit hem till USA för att bli deprimerad och slå sönder sitt liv så går han med i UPG, en kurdisk gerilla som slåss mot IS i Syrien. Han köper själv en flygbiljett och efter en vecka på plats är han åter en del av kriget. Han är någon som gör en skillnad i konflikten med IS. Det var en djupt fascinerande historia, och intressant nog når denna soldat både en harmoni med sin egen historia, men även en punkt där han ej längre förmår kriga. Han kommer hem tacksam och friare från sin PTSD.

The Morality of Sam

So. I started watching a 2 hour compilation of Sam Harris' best arguments. It is about religion, morality and atheism. I didn't expect to agree with Harris, I'm usually pro people basing their lives on a non-scientific world view, at least to  the extent that people are not doing harm to others which should be none of their business.

After listening for ten minutes I would have expected the video to present Harris' main arguments. Why is religion one of the most dangerous concepts that humanity ever thought of? Yet, even after ten minutes I still haven't found a theoretical model that I feel applicable to the world today. This could possibly be a question of culture. It might be that because Harris lives in a fundamentally different society from my native Sweden. Maybe the threats he are talking about, the fundamentalism and the eventual stonings of non-virgin women on their wedding days might be common concepts in christian America, but somehow I suspect not. I believe that more than anything Harris is fighting a stereotype.

During his video he is giving a beating to religion from the vantage point of what I experience as the "liberal west". An intellectual sentiment I believe to be present in Sweden as well as America. Now, while Sam's beef is with religion, I have mine with the western liberalism.

Sam throws a punch at how the old testament in no way condemns slavery, despite the fact that we today can conclude that slavery is completely morally deprevated. OK, fine. But really? Who assembled the latest iPhone? Or the models before?. Ever heard of Foxconn? The CEO even likened he's employees to animals when saying "to manage one million animals gives me a headache". And you know what? This is part of the fuel running western liberal society.

And we roll our eyes at the middle east. These war monger muslims, can't they ever catch a break!? Funny enough, despite them being such a rowdy bunch, it seems western liberal society really love being there playing with them. Unlike for example North Korea, that have nuclear weapons and that it has recently been stated could be able to send one all the way to America, being in the middle east, often against the will of the people there seem like something our peace loving western liberal societies love to do.

Alright! So it is all America's fault.. Hmm, sounds like something I've heard before. Well no, it is not the conclusion I want to draw. But what I would like to state is that as a society, it is extremely unbecoming of us to have an idea of ourselves as morally superior, whilst at the same time profit from the misery of others.

Tao chapter 1

The Way that can be told of is not an Unvarying Way；The names that can be named are not unvarying names. It was from the Nameless that Heaven and Earth sprang；The named is but the mother that rears the ten thousand creatures，each after its kind. Truly，‘Only he that rids himself forever of desire can see the Secret Essences’；He that has never rid himself of desire can see only the Outcomes. These two things issued from the same mould，but nevertheless are different in name. This‘same mould’we can but call the Mystery，Or rather the‘Darker than any Mystery’，The Doorway whence issued all Secret Essences. 

http://site.douban.com/151676/widget/forum/7756560/discussion/46059602/

i termer av relationer

Denna berättelse om världens och människans tillblivelse konkurrerar inte med den vetenskapliga berättelsen, helt enkelt därför att den inte svarar mot samma fråga. Vetenskapens "varför" handlar om kausalitet, om orsak och verkan, religionens "varför" handlar om existensens villkor och mening. Vetenskapens berättelser förser oss med kunskap, religionens med visdom. Vetenskapen är, för att tala med Nerman, ett "sakspråk" medan religionen är ett "meningsspråk".
Ett vanligt misstag är att närma sig religiösa myter och vetenskapliga beskrivningar av verkligheten som om de var ägnade att besvara samma frågor. Sanningen föreställer vi oss som en korresponsens mellan en utsaga och ett yttre sakförhållande. Frasen "det står en gran på gården" är sann om, och endast om, det faktiskt finns en gran där ute. Ur detta perspektiv benämner språket ting och fenomen som ligger utanför det. Frågan "tror du på Gud?" uppfattas då som en fråga om man tror på att det existerar en extern entitet med en viss uppsättning egenskaper. En entitet som, åtminstone teoretiskt, skulle kunna upptäckas på samma sätt som man kan upptäcka och uppmäta elektromagnetisk strålning eller ljudvågor. Det vetenskapliga språket talar om ett "det" men det religiösa om och till ett "du". Det religiösa språket måste därför förstås i termer av relationer.

Mikael Kurkiala, I varje trumslag jordens puls

De svaga

När den svenske sångaren Stakka Boo i en intervju för ett par år sedan fick frågan om han trodde på Gud svarade han följdriktigt: "Det är alldeles för fegt." Den kristne guden är ur detta perspektiv inte längre kolonialisternas, inkvisitorernas, och den expansiva världens gud. Han är de svagas och fegas gud. Han ger dem deras skygglappar mot en verklighet som bara de starka kan och vågar möta.
Sekulariseringen blir ur detta perspektiv i det närmaste synonymt med upplysning. Den står för framåtskridande, för evolution mot något bättre, för ett avståndstagande från irrationalitet och vidskepelse.

-Mikael Kurkiala, I varje trumslag jordens puls

Glömska

Sekulariseringen har berövat oss detta existensens språk. Den resonansbotten där de existentiella frågorna väcks finns kvar i os, men det språk med vars hjälp vi skulle kunna formulera dem har fallit i glömska. Och det är just så en religionsfilosof som Peder Thalén i artikeln Perspektiv på sekulariseringen vill formulera sekulariseringens mest fundamentala kännetecken - som en kollektiv glömska:

Sekulariseringens innebörd är en glömska, en okunnighet om vad den kristna tron har inneburit i det förflutna. Den sekulariserade människans relation till kristendomen bör alltså närmast karakteriseras som ett borttappande. Idén om ett avståndstagande förutsätter en kännedom om det som avvisas, men det är just denna kännedom som idag är förlorad.

- Mikael Kurkiala, I varje trumslag jordens puls.

Nina Björk, religion och konsumtion

Jag brukar alltid hålla med om Nina Björks krönikor och om det är något som gör mig glad en söndagsmorgon när jag rutinmässigt lyssnar på första timmen av godmorgon världen, så är det när jag får höra att Nina Björk är krönikör. Hon har en förmåga att gräva ner i semantiken i ord och rotera de fram och tillbaka för att visa fram djupare meningar som man själv inte sett. När jag hörde henne nu i morse så var det nog första gången jag tyckte hon förenklade verkligheten på ett enligt mig icke adekvat sätt.

Det är inte så att jag inte håller med om mycket av det hon pratade om i programmet, där hon analyserar paralleller mellan den gudstron som fanns förr och mellan den materialismen som regerar i dagens samhälle. Hon pekar på att många rutinmässigt drar denna parallellen, att hon kanske även själv gjort detta, men att parallellen haltar. Ni har säkert alla hört liknelsen, materialism som religion. Det som var en gudstro tidigare var främst en idé medan materialismen även är en praktisk realitet. Visst, menar Nina, så innehöll gudstro ritualer och en praktik. Men detta var en praktik som främst berörde perifera delar av ekonomin; som sjungande på en Söndag eller liknande, till skillnad från dagens materialism som är stötestenen i samhället. Plockar man bort den så rasar samhället ihop. Nina pekar på att idén materialism börjar falla ur modet, men hon ställer sig frågan vad detta kommer innebära för praktiken. Kommer samhället klara av den transformering som skulle behövas?

Krönikans poäng var att problematiken kring kapitalismens miljöförstörelse inte endast kan lösas genom att idémässigt riva ner dagens paradoxala paradigm, det kommer också behövas en ny praktisk lösning för att lösa det ekonomiska tomrum som en rimlig lösning nödvändigtvis skulle skapat. Men det är i avstampet jag skulle vilja kritisera krönikan. Jag håller med Nina om att samhällets tidigare kristendom i praktisk mening främst var en tro man bekände sig till. Alltså främst något idémässigt, som även om den skapade ett moraliskt kontrakt i samhället och skapade ett praktiskt mötesrum vari samhällelig kontroll kunde praktiseras så var det hela hos de flesta individerna sannolikt främst ett gäng med trosatser man erkände sig till.
När man använder ordet religion så bör man veta att ordet enligt många akademiker är sprunget ur "att återknyta". Religion sett ur detta perspektivet är ett sätt för individen att relatera till verkligheten. Sann kristendom skulle således vara när de trosatser som prästerna uttalar skapar ett verktyg för den kristna att återknyta till världen på. Sett ur detta perspektivet är ekonomismen och materialismen i allra högsta grad en religion, eftersom den skapar en mall för individen kring hur han ska relatera till andra människor och till världen i stort. Genom arbetet, att tjäna pengar och genom att konsumera. Samhället i stort anammar faktiskt mer och mer ekonomin som religion, något man kan märka inte minst när olika "rekryterare" stoppar dig på gatan. Förr i tiden kanske människor du inte kände fortfarande kunde be dig hjälpa till genom att du som människa utförde ett arbete, som att du stod i ett soppkök eller liknande. Idag kommer folk främst be dig att bidra genom att betala pengar. Jag menar att liknelsen mellan materialism och religion är en giltig liknelse, men inte för att ordet religion betyder "villfarelse" (som många debattörer verkar använda det som), eller för att ordet religion är ett negativt ord och materialism också är negativt utan kanske främst för att genom att erkänna materialism som religion kan man synliggöra för människor att alla har ett sätt att relatera till världen, alla har vi en religion, och materialismen är endast ett val bland många.

Om Gud

Det tar 16 flygtimmar nu att överfara Stilla Oceanen, men människornas reaktioner går långsamt. Upplysningstidens lära att vetenskapen omöjliggjorde tron på en Gud hade knappt hunnit tära sig ner i de breda lagren, då vetenskapen för sin del förklarade att den inte längre såg något direkt hinder mot att vi tänkte oss en Gud. Eddington anger årtalet 1927 som det då en bildad människa fick tillåtelse att tro på Gud. Mycket få har ännu begagnat sig av tillåtelsen. Även sen de teoretiska hindren att tro på Gud är undanröjda, är kontakten fortfarande avbruten, och människorna dyrkar helst dem som företräder oppositionen mot eller ersättningen för Gud. Därigenom blir det lättare för staten att driva genom sitt anspråk att vara högsta lag. Lockbetet på dess krok är ett interimssamvete, som vi får använda i stället för det som bildats hos människorna genom oändliga tiders erfarenhet om följderna av att lyda eller trotsa Gud. (Elin Wägner, 1941, Väckarklocka, s 16)