Den politiska identiteten

Mikael Kurkiala skrev en gång om kategorier. Hur de för människor så enkelt kan komma att användas för att dela upp människor i vi och dem. Vissa kategorier är för oss mer bekanta. Som att han är svensk och han är norrman, eller han är muslim och han är ateist.

Vad Kurkiala skrev var dock att en kategori kunde skapas utifrån något som tidigare överhuvudtaget  inte var ett koncept. T.ex. så lär Hutsi- och Tutsierna inte haft någon inbördes konflikt i Rwanda innan belgarna kom och började behandla människor olika baserat just på denna grupptillhörighet. Ett annat exempel är Stanfordexperimentet där människor godtyckligt tilldelades rollerna fångvaktare respektive fångar. Det dröjde inte allt för länge innan de olika deltagarna i experimentet började identifiera med sin roll.

Detta är poängen jag vill ta med mig. Att det inte krävs allt för mycket innan människor börjar identifiera med en roll eller uppdelning som egentligen inte har något fäste i verkligheten.

Jag vill vidare hävda att människor är mer benägna att ta till sig dessa identiteterna i tider av rädsla och svårighet. Det är tider då man behöver något att hålla fast vid eftersom allt är tillsynelåtande osäkert.

Historiskt sett är nu inte en tid av svårighet. Att jämföra med när det kändes sannolikt att USA och Sovjet skulle börja ett kärnvapenkrig så är det globala hotet mindre. Jämfört med förr har den globala ekonomin aldrig varit större. Likväl är det en tid av rädsla.

Jag tror detta är viktigt att ha i åtanke när man försöker förstå det offentliga samtal vi ser idag.

Jag är knappast den första som har låtit mig förundrats av att folk kan säga att de förespråkar Donald Trump. Att där t.om. kan finnas människor som tänker honom som trovärdig trots den långa rad av totalt absurda uttalanden han kommit med, och trots att han gång på gång påvisats med full säkerhet som en bluff.

Dock ger det hela mening om man betänker en grupp människor som identifierar sig som motståndare till 'etablisemanget'. Ett etablissemang som har målats upp av media redan sedan en längre tid tillbaka. Och en grupp t.ex. Hillary Clinton tillhör.

Plötsligt blir varje detalj som är eller verkar graverande för Hillary Clinton även en bekräftelse på att man har rätt i sin roll som motståndare till etablissemanget. Märk att det bara behöver verka graverande, huruvida det faktiskt är det eller inte är ytterst sekundärt. Där finns även en annan grupp, en grupp som tilldelas anhängare av etablissemanget. Det är de som kritiserar Trump. Och desto starkare jag blir i min roll av min grupp, desto starkare blir jag övertygad om att denna andra grupp, den som visar på hur fel Trump har, har fel.

Det är subtilt, men som mekanism märker man här plötsligt hur den röst som är "rationell" och försvarar det som är rationellt blir en del av antietablissemangsrörelsen. Det är nämligen denna motsats som antietablissemangsrörelsen använder sig av som negativ spegel för att förstå sig själv.

Detta är ett gammalt taoistiskt maxim. Att varje form av motstånd är en naturlig av det det gör motstånd mot.

Det känns för mig oroväckande hur otroligt liten del fakta i sig själv verkar ha i själva historien. Samtidigt tror jag inte detta är något unikt för vår tid.

Vad ska man göra med denna kunskap då? Man kan förstå att detta är något allmänmänskligt. Detta är inte en fråga om "dumma" amerikaner. Snarare är det en enkel följd av människors tendens att identifiera med saker. Man kan förstå att vi t.ex. även i Sverige har den ständigt pågående debatten med SD, som gång på gång talar om en svenskhet som ingen kan påvisa. Det är inte fakta som det handlar om ifall man vill övertyga människor om att SDs politik inte är riktig. Det handlar istället om att försöka bryta människors identifiering med den grupp SD är. Det kan ibland vara viktigt att förstå att när man har en debatt så är det inte främst fakta man debatterar, utan snarare identiteter.

Om ansvar och flyktingar

Jag har ett erkännande att komma med. När jag hörde att man delade ut flygblad i Grekland som sa att Sverige inte alls var en bra plats att resa till så var min första reaktion att detta var en bra sak. Det är vad Danmark redan började göra för ett tag sedan, och lyssnar man på tongångarna från de ledande politikerna idag så verkar det inte som om det svenska migrationssystemet är utrustat för att hantera en situation likt den vi befinner oss i.

Jag har ett annat erkännande att göra, och det är att jag allt för ofta har en tendens att låta mig ryckas med och hålla med i sådant som andra säger. Att jag lätt färgas av andra människors åsikter.

Så. Då var erkännandena avklarade. Det blev givetvis en liten tankeställare för mig. Vänta lite nu, detta är ju Sverigedemokraterna som gör det här, och de håller jag ju inte med. Varför tycker jag ändå  det blir tafatt och lutar åt dubbelmoral när Morgan Johansson går ut och ryter till åt Sverigedemokraterna som sprider lögner om Sverige? Kanske för att den handling Sverigedemokraterna gör ligger i linje med precis den retorik som Socialdemokraterna själva börjat lägga till grund för.

Jag antar att detta inlägget för de allra flesta redan har hamnat i facket "inte rasist men...". Mängden flyktingar som kommer in till Sverige är inte den enda frågan där jag instinktivt känt att den "snälla" linjen kanske trots allt inte är den bästa. Även när det gällt romerna och deras tältläger i Malmö så har jag känt att det varit rätt agerat att riva tältlägret. Tom på det sättet att jag tycker det är något man borde gjort tidigare.

Men jag tycker inte illa om dessa människorna. Jag önskar att de ska få en möjlighet här i livet att ta sig fram. Jag inser hur sjukt privilegierad jag är som har fötts i Sverige och har fått ett svenskt pass och en trygg barndom. Det är något jag önskar att alla hade fått, och jag önskar definitivt att alla ska få en möjlighet att realisera sin egna potential. Jag anser inte att jag borde ha några fördelar framför andra bara pga min etnicitet eller vilket land jag råkar ha fötts i. "Tyvärr" i den verkliga världen har jag det (inom citationstecken för om man tar bort mina privilegier är jag inte så säker på att jag kommer säga att jag tyvärr hade dem). Tyvärr i den verkliga världen kommer jag ha det oavsett om vi i Sverige tillåter fri invandring eller inte.

Att ha menat samma sak i en fråga som fascistpartiet har givetvis fått mig att fundera på mina egna värdegrunder och varför jag tycker som jag tycker. Man kommer aldrig ifrån att detta är svåra frågor, moraliska frågor är ofta på det sättet, och de är ofta frågor där inget ordentligt facit finns. Därför är det lite mycket att vänta sig att någon politiker likt ett alexanderhugg ska hitta den korrekta meningen som kommer lösa alla dessa problemet åt oss. Men jag har funderat på vad de här problemställningarna egentligen kokar ner till och kommit fram till att om det finns en lösning på de här frågorna så ligger det nog inte främst i migrationspolitiken utan någon annanstans...

Likt lydiga medborgare har debattörerna för att öppna gränserna börjat knyta många argument till ekonomiska termer. "Detta är en investering", "Vi behöver unga människor när vi blir äldre", "De som kommer är redan färdigutbildade", "Vi som är ett så rikt land har möjlighet att ta emot fler flyktingar". Jag tror inte vårt främsta problem med att ta emot flyktingar handlar om pengar. Säg att vi hade fått en mängd miljarder som bara hade trillat ner i vår statskassa för att användas till flyktingar så tror jag likväl problemet hade bestått. Problemet som jag ser det är det svenska samhället (eller möjligen den svenska människans?) inneboende oförmåga att ta emot främlingar och få dem att känna sig välkomna och bli en del i vårt samhälle. Även om alla hade haft en plats på ett flyktingboende, tak över huvudet och mat på bordet så tror jag ytterst få hade varit lyckliga med att leva parallellt med samhället, utan jobb och utan integrering. Först: utan jobb. Vi har en hög arbetslöshet i Sverige, och vi har ett diskriminerande i Sverige mot folk med utländska namn eller utländsk bakgrund. Det är svårare för en invandrare att få jobb, om man sedan i tillägg inte talar svenska så blir det ännu svårare. För det andra: utan integrering. Man har hört berättelser om professionella fotbollsspelare som kommit till Sverige som aldrig ens blivit hembjudna på mat hos någon av sina lagkamrater. Man hör ständigt om utbytesstudenter som kommer hit som inte hittar en enda svensk vän. Svenskar (om man generaliserar) är väldigt dåliga på att söka sig bortom sin egna vänskapskrets.

Om vi inte lyckas skapa ett öppnar samhället där fler blir inkluderade, invandrare såväl som de många svenskar som hamnar utanför, så känns det hopplöst att försöka hålla ihop någon typ av samhällskit i takt med att fler och fler kommer hit.

Som ideal skulle jag vilja vara en som tog emot en flyktingfamilj och lät dem bo i min lägenhet. Som den jag är tvekar jag på om jag skulle klara av det emotionella som skulle krävas av mig. Jag är ganska osäker på mig själv men när jag kollar på mina medmänniskor runt omkring mig inser jag att ganska få av dem är beredda på att ta emot någon när det kommer inverka på deras vardagsliv. Det finns undantag och jag beundrar dem med både min hjärna och mitt hjärta, de är hjältar! Men det var definitivt en tanke hos mig när romernas tältläger revs. Mängden svenska demonstranter som stod upp för romerna var ungefär lika många som romerna. Ifall var och en av dessa människor istället för att försöka förmå Malmö stad att ta ett ansvar för dessa människor (ifall Malmö stad tar ett ansvar för dessa människor så borde Malmö stad också ta ett ansvar för att hemlösa i staden samt alla som eventuellt kommer i framtiden, man inser att det ganska snabbt skulle kunna spinna bortom kontroll) istället hade tagit ett personligt ansvar och inhyst en av dessa romer var, så hade hela problemet varit löst. Men vi svenskar verkar gå in med mentaliteten att staten eller kommunen är en typ av kurlingmamma vi kan ropa på närhelst vi ser något jobbigt så kommer hon lösa det åt oss. Var finns viljan och initiativet att göra något själv? Visst kan man skrika åt detta inhumana skitsamhälle, men ifall man nu själv valt att ta ett personligt ansvar så misstänker jag att samhället hade varit helt lugnt med det.