Norberg, Game of Thrones och Neoliberalism

När Johan Norberg har sin krönika i godmorgon världen så brukar taggarna på min rygg automatiskt fällas ut. Jag förväntar mig en krönika med halvsanningar och orättvisa insinuationer och ofta blir lyssnandet en liten personlig utmaning där jag ska hitta de logiska bristerna. Detta händer sällan med andra krönikörer. Till viss del kan detta bero på att mina åsikter och min världsbild ofta sammanfaller mer med dessa personers världsbild, inte så att jag alltid håller med men ändå. Kanske är det så att de andra talar i ett mindre kommenderande sätt. När Norberg pratar så låter han ofta som att han förmedlar en sanning, olikt de andra som mer slänger ut en rad personliga anekdoter och lämnar det mer öppet för lyssnaren att själv dra sina slutsatser.

Den senaste krönikan var mindre kontroversiell för mig än vad jag brukar uppleva hans krönikor. Den använder sig av Game of Thrones och drar en parallell till hur makt i böckerna manifesterar sig ur ekonomin och att detta liknar precis så det är verkliga livet. Kärnan kan kanske bäst sammanfattas med följande bit hämtat ur krönikan:

En övertro på vad makten kan åstadkomma är ofta vägen till undergång i Game of Thrones. Och intressant nog är det farligaste inte att bryta mot gudarnas eller kungarnas lagar – utan ekonomins lagar.

Plockar man bort de språkliga figurerna och de små anekdoterna tagna ur boken så är faktiskt ovanstående citat det enda konkreta som sägs under den fem minuter långa krönikan. Det som sägs här är inte kontroversiellt och hade det varit någon annan skribent hade jag nog bara hållit med..

När man känner Norbergs historia dock så går det att läsa in en del antydningar i det som skrivs ovan. Norberg har t.ex. skrivit en hel bok om hur finanskrisen 2008 inte främst var bankernas fel utan.. statens så klart. Det är en försvarsbok mot de många 'laissez faire'-skeptiker som menade att det nu behövdes regleringar. Ironiskt nog läggs bland annat skulden på Alan Greenspan för den låga styrräntan han hade, Greenspan som för övrigt samrörde med Ayn Rand som ses som en av grundarna bakom den neoliberala ideologin som Norberg konsekvent förespråkar och som han med sina påståenden ofta verkar menar är lösningen vad gäller allt.

På ett plan sammanfaller min bild av världen och den Norberg förmedlar (jag använder ordet förmedlar, ty av Norbergs texter att döma är han en intelligent och välartikulerad person, men vissa av de positioner han håller är så orimliga att man kan undra över om han endast håller de för att han får betalt för det). Liksom Norberg tror inte jag att man bör toppstyra ett samhälle. Jag tror det bästa samhället är ett där saker ordnas så att individer får möjlighet och frihet att uttrycka och följa de idéer de har. Alltså, detta med tyranner och auktoritära kungar är inget för mig heller.

Sedan tror jag att Norberg likställer välfärdssamhälle med de tyranniska kungarna. Och där går våra åsikter isär. Hur kan han göra det då? Jo, för då är det inte längre marknaden som styr allt, utan där finns en stat som går in och reglerar marknaden. Som sätter upp regler man måste förhålla sig till. Varför är detta dåligt då? Jo, neoliberaler menar oftast att ifall man bara släpper marknaden helt fri, så kommer den bli till ett perfekt självreglerande system, man hänvisar till liknelser likt Adam Smiths 'osynliga hand' som styr marknaden. Man bortser från hur Smith menade att systemet fungerar så länge människan skäms inför gud och sin granne, dvs att man i sina förehavanden bromsas in i vad man gör eftersom det kan få sociala konsekvenser för en. Idag finns det ingen spärr som hindrar ett amerikanskt gruvbolag att öppna en gruva i Norrland, suga ut mineralerna och sedan lämna kvar en skön liten giftkocktail som ligger där och puttrar i efterhand. Detta berör ingen av deras grannar, ty det händer så långt borta.

Om frihet, miljön och demokrati

Betänk Amerika som land. Konstitutionellt sett utgår makten via valda representater från folket. Vem som helst kan, enligt konstitutionen, ställa upp till val. Både vad gäller presidentposten och vad gäller senaten/kongressen. I praktiken har det visat sig att endast kandidater från de två huvudpartierna har apparat nog bakom sig för att verkligen ha en chans att bli valda. Kandidaturprocessen inom dessa partiapparater torde därför vara en nationell och demokratisk angelägenhet; vilket de också är. Men i slutändan, även om både media och offentligheten involveras i valprocessen, så finns där en partiapparat och ledning med möjlighet att styra processen mot den föredragna kandidaten. Detta i kombination med att i vissa stater endast partianslutna får rösta, och att mängden människor som faktiskt involverar sig i primärvalen är få, leder till en kanditaturprocess som är enkel att styra och som inte tvunget har rotfäste hos folket.

Det är inget märkligt med att partierna bestämmer och har synpunkter på hur deras interna process går, inget annat skulle vara att förvänta sig eller framstå rimligt. Samtidigt så ligger i allmäna uppfattningen av vad som utgör en demokrati att ett land styrs av människor som har hamnat på sin post därför att deras uppfattning råkar samstämma med folkets och för att de besitter nog med karisma för att samla folket under sig. Åter är det intressant att kasta ögat tillbaka till USA och den primärvalskampanj som där nu pågår, då Trump precis står som enda kandidat kvar för republikanerna trots att det finns ett massivt motstånd mot honom. Cruz, som var den stora motkandidaten innan han alldeles nyligen lade ner sin kampanj, var också massivt ogillad bland folk. Hos andra partiet, demokraterna, så ligger allt an till att Hillary Clinton kommer bli vald som kandidat, och hon är i enlighet med Trump en person som också är massivt ogillad i många läger. Det val som föreligger ligger an till att bli ett val där folk kanske ännu mer röstar mot något än för.

Demokrati är ett väldigt luddigt begrepp, men som ideal ligger där någonstans an att folket inte bara har möjlighet att rösta A eller B på en agenda, utan också har möjlighet att vara med och lägga grunden för agendan. När ett land styrs av två så massiva partier så ligger naturligt makten att lägga fram agendan i stora delar hos ett fåtal inflytelserika i partiapparaterna. För visst är det möjligt att framlägga teorin att dessa partier endast hörsammar folkets vilja och framlägger de förslag som finns hos folket, men detta upplever jag som en både väldigt naiv och orealistisk tolkning av den verklighet vi lever i. Givetvis finns det en vinst och önskan i att styra ett lands dagsordning.

Så. Således lider, enligt min mening, den amerikanska demokratin. Jag är inte den första att påpeka detta. Många pekar på de väldigt låga väljartalen, både under primärvalen och det efterkommande presidentvalet. Det känns inte alltid att journalister alltid tar in detta faktum när USA går in i ett nytt land under demokratispridandets fana. För visst borde man kunna kräva att den som önskar sprida folkstyre till andra länder först borde behärska ett folkstyre hos sig själv. Och vidare borde den som önskar sprida folkstyre hos andra förmå infinna sig i att ett folkstyre innebär att folket bestämmer, inte endast så länge det sammanfaller med de Amerikanska ledarnas intresse.

Visst går det att argumentera, och det görs också ofta i Amerikat, att man gör något eftersom det är i det egna landets intresse snarare än männskligheten. Det är ett argument som är över förväntan fräckt, men något som inte verkar höja ögonbryn i USA. Men de av oss som inte är amerikaner, och de journalister bland oss vars varv är att förmedla omvärlden så folk förstår borde givetvis inte acceptera dessa svepargument och märkligheter i retoriken.

Många är vi som förfasas över världen vi ser och de grymheter som dagligen inträffar. Ledare med stora egon som inte förmår se gränserna på sina egna illusioner, men även de tillfällen där våra demokratier gör handlingar för vilka det överhuvudtaget inte finns något grundlag bland folket. Man utför militärövningar som sprider bly och gift i sin väg, man inför handelsbestämmelser som lägger företagsmakt över folkviljan eller man tar med små nätta steg beslut som genomför socialism för de rika när deras stora företagsspekulationer slår fel, men kapitalism för de fattigaste som tillåts slukas av arbetseffektiviseringarna och en ökad konkurrens om de jobb som alla kan göra. Någonstans måste man förstå och acceptera att delar av dessa förhållande strålar ut från ett accepterande av ett system där den nationella agendan trots fina ord om demokrati likväl ej utgår från folket.