i termer av relationer

Denna berättelse om världens och människans tillblivelse konkurrerar inte med den vetenskapliga berättelsen, helt enkelt därför att den inte svarar mot samma fråga. Vetenskapens "varför" handlar om kausalitet, om orsak och verkan, religionens "varför" handlar om existensens villkor och mening. Vetenskapens berättelser förser oss med kunskap, religionens med visdom. Vetenskapen är, för att tala med Nerman, ett "sakspråk" medan religionen är ett "meningsspråk".
Ett vanligt misstag är att närma sig religiösa myter och vetenskapliga beskrivningar av verkligheten som om de var ägnade att besvara samma frågor. Sanningen föreställer vi oss som en korresponsens mellan en utsaga och ett yttre sakförhållande. Frasen "det står en gran på gården" är sann om, och endast om, det faktiskt finns en gran där ute. Ur detta perspektiv benämner språket ting och fenomen som ligger utanför det. Frågan "tror du på Gud?" uppfattas då som en fråga om man tror på att det existerar en extern entitet med en viss uppsättning egenskaper. En entitet som, åtminstone teoretiskt, skulle kunna upptäckas på samma sätt som man kan upptäcka och uppmäta elektromagnetisk strålning eller ljudvågor. Det vetenskapliga språket talar om ett "det" men det religiösa om och till ett "du". Det religiösa språket måste därför förstås i termer av relationer.

Mikael Kurkiala, I varje trumslag jordens puls

De svaga

När den svenske sångaren Stakka Boo i en intervju för ett par år sedan fick frågan om han trodde på Gud svarade han följdriktigt: "Det är alldeles för fegt." Den kristne guden är ur detta perspektiv inte längre kolonialisternas, inkvisitorernas, och den expansiva världens gud. Han är de svagas och fegas gud. Han ger dem deras skygglappar mot en verklighet som bara de starka kan och vågar möta.
Sekulariseringen blir ur detta perspektiv i det närmaste synonymt med upplysning. Den står för framåtskridande, för evolution mot något bättre, för ett avståndstagande från irrationalitet och vidskepelse.

-Mikael Kurkiala, I varje trumslag jordens puls

Glömska

Sekulariseringen har berövat oss detta existensens språk. Den resonansbotten där de existentiella frågorna väcks finns kvar i os, men det språk med vars hjälp vi skulle kunna formulera dem har fallit i glömska. Och det är just så en religionsfilosof som Peder Thalén i artikeln Perspektiv på sekulariseringen vill formulera sekulariseringens mest fundamentala kännetecken - som en kollektiv glömska:

Sekulariseringens innebörd är en glömska, en okunnighet om vad den kristna tron har inneburit i det förflutna. Den sekulariserade människans relation till kristendomen bör alltså närmast karakteriseras som ett borttappande. Idén om ett avståndstagande förutsätter en kännedom om det som avvisas, men det är just denna kännedom som idag är förlorad.

- Mikael Kurkiala, I varje trumslag jordens puls.

Om Gud

Det tar 16 flygtimmar nu att överfara Stilla Oceanen, men människornas reaktioner går långsamt. Upplysningstidens lära att vetenskapen omöjliggjorde tron på en Gud hade knappt hunnit tära sig ner i de breda lagren, då vetenskapen för sin del förklarade att den inte längre såg något direkt hinder mot att vi tänkte oss en Gud. Eddington anger årtalet 1927 som det då en bildad människa fick tillåtelse att tro på Gud. Mycket få har ännu begagnat sig av tillåtelsen. Även sen de teoretiska hindren att tro på Gud är undanröjda, är kontakten fortfarande avbruten, och människorna dyrkar helst dem som företräder oppositionen mot eller ersättningen för Gud. Därigenom blir det lättare för staten att driva genom sitt anspråk att vara högsta lag. Lockbetet på dess krok är ett interimssamvete, som vi får använda i stället för det som bildats hos människorna genom oändliga tiders erfarenhet om följderna av att lyda eller trotsa Gud. (Elin Wägner, 1941, Väckarklocka, s 16)