Truth

Sanningen då

I spelfilmen Truth så följer man CBS 60-minutes producenten Mary Mapes under och i efterdyningarna av att hon gjort research till ett inslag om George Bushs militärtjänst.

Filmen baserar sig på en bok skriven av samma Mary Mapes. En källa kommer med dokument som pekar på att George Bushs militärtjänst mer eller mindre är en bluff. Hur Bushs överordnande blivit pressade att ge Bush bättre utvärderingar än vad de önskar ge, eller hur Bush bett om dispans från militärövningar för att delta i valkampanjer. Man kan läsa mer om förloppet här.

Angivligen tog det inte mer än minuter efter att CBS-inslaget sänts innan dokumentens äkthet började ifrågasättas. Detta är intressant då det innebär att någon som var insatt i hur dessa dokument var utformade kring 1972 alltså skulle ha kastat sig över sin dator så fort han sett inslaget och börjat ifrågasätta deras äkthet. Man få väl tänka att för att någon ska vara insatt i hur sådana dokument är skrivna så bör han varit minst 20 på den tiden, vilken innebär drygt 50 år 2004 då inslaget sändes. Då var det alltså en 50+ som varit med i militären, väl insatt i bloggande och internetforum som utan att pausa direkt skrev en kritik kring dokumenten så fort han sett CBS-inslaget.. Det känns osannolikt.

Det intressanta med filmen är inte om Bush hade vaskat sin militärtjänst eller inte. Det intressanta är hur extremt snabbt och effektivt man lyckas spela mediainstrumentet för att dölja ursprungsfrågan (om Bush hoppat sin militärtjänst) och istället få media att fokusera på huruvida dokumenten var äkta eller inte. Hur man lyckades skruva upp bruset. Inslaget och dokumenten släpps givetvis vid en känslig tidpunkt, precis under valkampanjen mellan Bush och Kerry, och de politiska implikationerna var enorma.

Sanningen nu

Filmen ger riktigt nog en viss avsmak. Den visar hur enkelt det kan vara för människor med makt att dölja sanningen. Precis som magikern så gäller det bara att distrahera med ena handen och dölja med andra handen. Det är lite en sådan film där man tänker att detta är det förlegade förflutna, nu vet vi bättre. Men gör vi det?

Precis nyligen så har en kontrovers blossat upp kring ett valmöte för demokraterna i Nevada. I medierna har det matats ut att Bernieföljare blev våldsamma och började kasta stolar omkring sig. Varför? Det pratar man inte så mycket om. Istället pratar man mycket om hur Sanders kampanj nu börjat gå över styr och hur det, i likhet med Trumps kampanj börjar gå över styr.

Här har vi en diskussion på CNN om vad som hände:

En intressant sak är speciellt detta med de kastade stolarna. Detta har CNN rapporterat under flera dagar. Likväl, i denna tiden av smartphones etc., så finns där inga filmer som faktiskt visar några kastade stolar. Nu kan man dra parallellen mellan Truth och detta mötet. När man rapporterade mot Bush resulterade det i att de anställda fick sparken. Man kan nu fråga sig om de CNN-anställda också kommer få sparken om det visar sig att det de rapporterat inte stämmer (något som varken bevisades eller motbevisades i Truth fallet).

Här har vi en video av någon som var på mötet som försöker förklara vad som hände:

Och ytterligare en mer ingående genomgång:

Rent vatten

"Det viktigaste är ändå att vi har rent vatten". Så sa mannen när vi satt där på vältan alla fem och drack en kopp kaffe. Vi hade haft tur med vädret och planterandet hade gått bra på morgonen, det var varken för varmt eller för kallt för att gå där ute i spåren som skogsmaskinen hade dragit. Men nu var det dags för kaffe och historien om en markägare en bit bort som nästan hade fått sin mark projekterad för mineralutvinning av ett amerikanskt bolag kom upp. "De blev nästan stenrika". Fast inte var det sten de skulle utvinna, utan en av de där ovanliga metallerna som används i modern halvledarelektronik. Sådana som oftast utvinns i Afrika. Tydligen gick det inte i lås. Markägarna fick nog vänta till en annan dag att bli stenrika på, men vem vet.. Kanske var de lika glada för det. För det viktigaste är som sagt ändå att vi har rent vatten.

Det känns ändå som om det var längesedan man hörde politikerna prata om just rent vatten. Visst, det blossade ju upp en sådan diskussion i USA. De som har följt valkampen där har säkert hört om Flint i Michigan. Man upptäckte ju att det var bly i vattenledningarna där, men det är ju en sådan kostsam affär att byta ut vattenledningar. Och kostsamma affärer, speciellt de som går till folk flest, blir man ju inte stenrik av. Så man gjorde ju inget. Tusentals barn blyförgiftades, en politiska skandal tog form. Inte har vi haft blyförgiftning här i Sverige inte, inte nu i det allra sista åtminstone. Vetenskapsmännen har dock pratat om att vi får hoppas på bra med regn nu under vår och sommaren, annars kommer det bli tufft med vattnet till sensommaren. Detta gäller dock främst sydöstra Sverige, i övriga delar ser man högre grundvattennivåer än vanligt. Enligt en rapport SGU gjort tillsammans med SMHI är detta en väntad trend man förvänta sig framöver där klimatförändringar ökar nederbörd norröver men minskar nederbörd i sydost. Just det där är lurigt. Det där med klimat och att det ska vara en balans. Vetenskapsmännen säger ju att den hastigheten vi ser klodioxidhalten öka i dag är högre än under dinosauriernas utdöende. 10 gånger snabbare faktiskt. Men inte hör vi politikerna prata som hemskt mycket om det heller.

När det som var lustigt blir äckligt

Jag får erkänna att jag mer än en gång har skrattat åt klipp från det Amerikanska valet - framförallt åt Trump. Där har funnits saker som har sagts som har varit så korkade och osammanhängande att deras komiska effekt blivit bättre än vad jag tror de flesta komiker skulle kunna åstadkomma. Där har också funnits videor där folks minspel gör det så otroligt uppenbart att de bara spelar en roll framför kameran att jag har funnit det svårt att göra annat än att skratta. Men som ofta när man skrattat länge och gott åt något - där kommer en tillnyktring. Det är inte roligt längre.

Först läser jag ett öppet brev till Trump publicerat under Humans of New York. Tonen i brevet är nyktert och min illusion av att allt detta händer i en parallell dimension på en annan planet försvinner. Det får mig att inse att detta är inte längre ett skämt. Sedan läser jag vad någon svarat på angående hur det är att gå på ett Trump-möte och en lätt illamåendekänsla väcks hos mig.

Det hela påminner mig om en diskussion som trots all sin vardaglighet likväl fastnade hos mig en gång för tio år sedan när jag var i Japan. Den gången pratade jag med en Indier och vi var inne på sådana ämnen som USAs invasion av Irak, kärnvapen och inrikesförhållanden i Indien. Mannen jag pratade med, vars namn jag tyvärr glömt bort, hade en väldigt glättig ton och en närmast fatalistisk hållning som kan sammanfattas som ett "maktmänniskorna i USA får alltid vad de vill, det spelar ingen roll vad som är rätt eller inte" efterföljt av ett skratt som om det vore något lustigt. Det obehaget jag kände då över någons inställning av godtycklighet till tingens varande liknar den som plötsligt väckts i mig över det sjuka spektaklet som pågår i USA.