När det som var lustigt blir äckligt

Jag får erkänna att jag mer än en gång har skrattat åt klipp från det Amerikanska valet - framförallt åt Trump. Där har funnits saker som har sagts som har varit så korkade och osammanhängande att deras komiska effekt blivit bättre än vad jag tror de flesta komiker skulle kunna åstadkomma. Där har också funnits videor där folks minspel gör det så otroligt uppenbart att de bara spelar en roll framför kameran att jag har funnit det svårt att göra annat än att skratta. Men som ofta när man skrattat länge och gott åt något - där kommer en tillnyktring. Det är inte roligt längre.

Först läser jag ett öppet brev till Trump publicerat under Humans of New York. Tonen i brevet är nyktert och min illusion av att allt detta händer i en parallell dimension på en annan planet försvinner. Det får mig att inse att detta är inte längre ett skämt. Sedan läser jag vad någon svarat på angående hur det är att gå på ett Trump-möte och en lätt illamåendekänsla väcks hos mig.

Det hela påminner mig om en diskussion som trots all sin vardaglighet likväl fastnade hos mig en gång för tio år sedan när jag var i Japan. Den gången pratade jag med en Indier och vi var inne på sådana ämnen som USAs invasion av Irak, kärnvapen och inrikesförhållanden i Indien. Mannen jag pratade med, vars namn jag tyvärr glömt bort, hade en väldigt glättig ton och en närmast fatalistisk hållning som kan sammanfattas som ett "maktmänniskorna i USA får alltid vad de vill, det spelar ingen roll vad som är rätt eller inte" efterföljt av ett skratt som om det vore något lustigt. Det obehaget jag kände då över någons inställning av godtycklighet till tingens varande liknar den som plötsligt väckts i mig över det sjuka spektaklet som pågår i USA.

Krigsjournalism i den tjugonde århundradet

Det är i sitt slag en ny Dahl, en lika konstruerad, lingvistisk mani att uppteckna muntligt nonsens. Detta är en typ. Det finns också en annan, Ett abrupt språk, "skisser och småscener", skepticism, misantropi. Till exempel följande sentenser hos en av dem (jag har själv läst det): "En grå dag, som i går. Från morgonen regn, sörja. Jag ser ut genom fönstret på vägen. Där släpar sig fångarna fram i en ändlös rad. Transport av sårade. En kanon ger eld. Ger eld på nytt, i dag som i går, i morgon som i dag, så fortgår det var dag, var timmer ..." Tänk bara, hur genomträngande, hur skarpsinnigt. Fast varför retar han sig på kanonen? Vilken besynnerlig pretention att kräva omväxling av en kanon! Varför förvånar han sig inte över sig själv i stället för över kanonen, han som dag efter dag öppnar eld med sina uppräkningar, sina kommatecken och fraser, varför avbryter han inte beskjutningen med sin tidningsmässiga människokärlek som är jäktig som en loppas hopp. Att han inte begriper att det är han och inte kanonen som måste förnya sig och inte upprepa sig, och att man ur anteckningsblockets stora mängd av anhopade meningslösheter aldrig kan erhålla en mening, att fakta är intet, så länge människan inte tillfört dem något av sitt eget, någon del av en fritt utväljande mänsklig genius, något slags saga.

Doktor Zjivago, Boris Pasternak

Enkelhet

Värdinnan tittade på det protokoll hon fört och sa: egentligen ser ju vår levnadsstandard ganska anspråkslös ut: vatten och bröd av kvalitet, glädje av det dagliga arbetet och den dagliga omgivningen. Tar man bort krumerlurerna så har vi egentligen gjort upp programmet för en funktionalistisk fattigdom. Och tänk hur underligt det ändå är att vi kommit fram till den. Hur så? Jo, här sitter vi under brinnande krig och drömmer fram den enda levnadsform som går att förena med fred. Ingen fred utan enkelhet har en engelsk lord sagt, och händelsevis kan jag helt ansluta mig till honom.

Elin Wägner, Väckarklocka

Pyttsan

Kanske sitter pojken med sin ryckande kind i en studiecirkel och lär sig att de tekniska uppfinningarna som sprängt familjens sammanhållning, förvandlat hela jorden till en enhet. Men jorden blir inte en enhet bara därför att man kan skicka varor, bomber och propaganda över land och hav. Inte heller därför att varje punkt på jorden när som helst kan bli en strategisk punkt för de militära kartförändrarna eller en råvarugruva för civil- eller krigsindustrien. Om inte satsen att varje produkt skall framställas billigast, hade fått överhanden i vårt ekonomiska tänkande, så hade den där mamman åtminstone haft jumpergarn att locka dottern med, då hon ville ha henne hemma, i stället för att ullen nu befinner sig i Australien. För resten var denna sats aldrig riktigt annat än från storproduktionens synpunkt, den tog aldrig i beräkning de många små enheterna och deras möjligheter och behov. Zeit lassen! Pyttsan, tekniken, den sprang i väg med oss förbi den punkt där den riktiga avvägningen fanns mellan absolut självförsörjning och det nervösa slösaktiga skickandet, bytandet och beroendet.

Elin Wägner, Väckarklocka

Krig och Fred

Man kunde också likna den vid en fabrik som gör sprängämnen eller silkesstrumpor, läkemedel eller giftgaser, allt efter behov. Eller vid ett flygplan som transporterar bomber eller sårade vilka träffats av dem. Att det går att ställa om vårt samhällsmaskineri och engagera varenda kugge i krigets tjänst, beror på att vår civilisation även under fredliga perioder är inställd på att bryta upp sammanhang, krossa motstånd, omgestalta, erövra. Den måste ha varit tänkt som ett medel till människornas frihet och lycka. Men människornas frihet och lycka har kommit att betyda herraväldet över jorden. Detta erövrarmål, som allt mer kommit att bestämma utvecklingens hållning, har inte tålt att några gränser bestod för människan.
Därför har civilisationen även under fredstid varit på krigsfot.

Väckarklocka, Elin Wägner