Vattenresan

Vad blött det är här ute. Jag stänger dörren bakom mig på ren rutin, en invand rörelse jag inte reflekterar över. Regnet faller ner utanför loftgången på ett nästan aggressivt sätt. På innergården har stora vattenpölar bildats. T.om. på den lilla upphöjnaden där det finns ett trädäck verkar det ha samlat vatten. Jag vickar lite på mina tår. Mina tunna campersskor kommer inte hålla regnet borta länge. Kanske bara aningen längre än min syntetiska joggingskor. Camperskorna ser ju åtminstone respektabla ut, men jag vill ju inte att de ska förstöras. Hjärnan försöker tänka på handlingsalternativ. Jag kan ta ett paraply. Visst, men då måste jag gå hela vägen ner till jobbet. Det är regnigt och jäkligt där ute. Cykeln är nog ändå det bästa alternativet. Men jag har ju inga regnbyxor, inga stövlar. Jag får ta smällen helt enkelt. Det finns inget val. Jag går runt hörnet på loftgången och ser att cykeln står i en stor vattenpöl. Jag kliver klumpigt in med ena foten för att försöka minimera vattenskadorna på mina skor och i förlängningen mig själv. Jag bär ner cykeln för trapporna. Ljudet från det fallande regnet kommer slåendes mot mig när jag öppnar dörren från trapphuset till yttre världen. Donandes. Min resa börjar med en ofrånkomlig vattenpöl. Jag biter ihop.
Jag trampar.
Och trampar.
Trampar förbi en cyklist.
Och trampar.
Det går ju ganska bra. Floden ligger till höger och vänster om mig, så vacker den är. Nu är jag halvvägs, detta var inte så illa trots allt. Jag hör hur omvärldsljuden blir högre. Regnet tilltar. Nu är jag ju genomblöt, det spelar ingen roll längre på varken byxor eller fötter. Regnjackan klarar vattnet rätt bra, undrar var dess gräns går?
Jag kliver av cykeln. Varje steg jag tar så känner jag hur vattnet trycks ut ur strumporna för att sugas upp igen. Splash, splash, splash.

Kaffe och jobb

På andra sidan den avskiljande väggen i fikaköket kunde man höra två personer prata på ett annat språk. Inte ett indo-europeiskt, det skulle jag nog känt igen. Något annat. Städvagnen stack ut lite. Jaha, det är städerskan, hon brukade ju komma på morgonen, först av alla. Nu är ju klockan över fem på kvällen. Kan de verkligen vara så taskiga att hon måste komma tillbaka på eftermiddagen också? Jag går runt till vasken för att tvätta mitt äpple som jag tog ur fruktkorgen. Där står två afrikanska tjejer och pratar med varandra. Sinsemellan delar de ett så där vackert leende som bara människor från Afrika verkar kunna ha. Undrar hur gamla de kan vara, 18 och 14 kanske?
- Hej, säger jag artigt
- Hej, svarar dem
Jag tar mitt äpple och går mot dörren, första dagen på det nya jobbet är avslutat. Trött men nöjd, det har ju varit riktigt kul idag.
- Ursäkta? säger en av städorskorna trevande.
- Ja?
- Fungerade kaffemaskinen i morse?
Det hade den ju inte gjort. Vi gick ju dit för att ta en liten paus men en konstig symbol med fyll på vattnet hade lyst. Vi löste det så som människor ur google-generationen kanske mest skulle gjort. Vi gick till en fungerande maskin.
- Nej, det gjorde den inte.
- Det gör den nu.
Hon log när hon sa det. Jag kunde inte hjälpa att le lite själv också.
- Jasså? Hur lagade ni den?
- Vi startade om den...
Jag antar att de skrattade gott när de berättade den historien för sina vänner. Om kaffe-maskinen på IT-företaget som stod utan att fungera en hel dag, för att teknikmänniskorna inte lyckades lista ut hur man skulle laga den. Själv skrattar jag åtminstone åt det.

Saker som är svåra att förstå

Bland saker som jag inte förstår är hur Nordkorea som inte klarar av att ge mat till sin egna befolkning och vars propaganda och hjärntvättande av sitt egna folk är allomfattande fortfarande har kapacitet nog att kunna bygga stora stridsfordon och raketer. Vilka är de vetenskapsmän som trots den enorma censuren och likriktandet i samhället har kreativitet nog att kunna uppfinna nya ting? Hur har de möjlighet att organisera och driva utvecklandet av vapen när det måste göra varje steg själv, från utvinnandet av mineraler till anrikandet av dem till ihopsättandet av dem?

Och Nordkoreas ledare. Varför är han så hissig? Som ett stort barn som börjar skrika så fort han inte får det han vill ha. Hur kan han ha ett eget folk och samtidigt verka så likgiltigt inför deras öde? Hur kan omvärlden acceptera ett sådant förtryck av medmänniskor?

Ogooglelikt

Nina Björk berättade i en krönika om när ett bemanningsföretag ville ingjuta stolthet i branschens arbetare. Man anordnade en tävling på facebook där folk kunde ge förslag på en titel på person som arbetar på en plats genom ett bemanningsföretag. Man hade förstått hur viktigt språket faktiskt är för att rikta hur vi tänker. Problemet (för företaget) var att språket än så länge är något demokratiskt. Det skapas och vidmakthålls av folket. De förslag som kom in till företagsnamn var saker i stil med skenarbetare eller husdvärg. I korthet ord som påtalade den prekära roll den anställde faktiskt har på marknaden.

Nu har ett nytt exempel på företagens kamp mot språket kommit. Språkrådet la för inte så länge sedan in ordet "ogooglebar" i ordlistan. Det är inget fel på ordet, men googles jurister reagerade på att definitionen av ordet skriver att det är något som inte kan hittas via en "internetsökmotor". Google vill ju så klart att det ska stå att det är något som inte kan hittas av google. Resultatet? Korrespondensen mellan språkrådet och google tog så mycket resurser att ordet nu plockas bort ur ordlistan. Grattis google, ni vann striden. Tråkigt att ni förlorade ännu en bit anseende i mina ögon.

Om att hata hatarna

Kanske det kunde sagts att musik varken är mer eller mindre än en rad tystnader placerade mellan ljud i olika frekvenser. Väl övervägda pauser som skapar harmonier och för bättre musikstycken också en del dissonanser. Om man hade kunnat hålla med om en sådan definition av musik. Kanske hade man då kunnat likna visst motstånd inte som ett medvetet verk utan endast som oljud.

Platsen är stortorget och händelsen är SDL som ska hålla en manifestation. SDL står för Swedish Defence League och profilerar sig som ett gäng skinnskallar som ska försvara Sverige genom att slåss. På torget kommer så småningom ca 20 personer i skinnjackor med en Sverige flagga visa sig. I föranledande står där ca 20 piketbilar uppradade och en drös poliser beredda på det värsta. Torget är avskärmat med dubbla kravallstaket. Det finns ett stort tomrum framför där SDL ska tala med sin mikrofoner. De har inte kommit än, istället pumpar högtalarna ut metalmusik på hög ljudnivå. Utanför staketet skanderar folk rasister åk hem. Det finns en känsla av adrenalin i luften. En lite bussvissling föranleder snabbt att en drös människor sträcker sina händer mot himlen och räcker fingret. Bland motdemonstranterna går folk runt med finlandshätta. Att det kommer bli bråk är lätt att förutse.

Vad är oljudet? Både SDL och de som står utanför. Som en enda lång utdragen ton utan andrum till reflektion. Hata rasister ropar motdemonstranterna, vissa med vänsterpartiets flagga. Hata hatarna. Var finns musiken? Mannen med sitt barn som delar ut flyers med muslimer för fred. Älska alla står det på dem. En inbjudan till dialog.

Att komma från någonstans

Det finns ett initiativ för att få EU att överväga basinkomst. Basinkomst för den icke-insatta är ett annat ord för medborgarlön vilket mer eller mindre är vad det låter som. Du får en lön för att du är medborgare. Det finns många färggranna historier om hur bra man kan leva på våra socialbidrag här i Sverige. Detta är historier som allt som oftast sprider sig bland grupper av människor i samhället som inte själva erfarit socialbidraget. Det finns människor som ställer sig frågan vad som egentligen motiverar människor att hitta ett nytt jobb när man kan leva så gott på A-kassa eller alpha-kassa eller socialbidrag. Men dessa saker är ju inte pengar utan krav på motprestation. Snarare är det ersättningar designade så att du alltid ska behöva hålla dig sysselsatt även när det inte finns någonting att sysselsätta sig med. 8 timmar om dagen, 40 timmar i veckan förväntas man vara arbetssökande. Att olika arbetsplatser mottar 500 eller 1000 ansökningar varav kanske 450 inte är relevanta är inte så konstigt. Eller så effektivt.

Så vad är då medborgarlön? En lön. För att vara medborgare.? För många bland de äldre generationerna ringer det antagligen en varningsklocka här. Detta låter väldigt mycket som kommunism. Statligt driven fördelning av pengar? Även om detta konceptet är en stor del av den skandinaviska modellen som trots allt lyckats ganska väl i en finansiell värld som håller på att kollapsa, så finns det en utbredd skepsism mot det. Vad skulle hända om folk skulle klara sig utan att behöva arbeta? Folk skulle ju bara sluta arbeta. Vem skulle vilja göra skitjobb som t.ex. städa för nästan ingen lön alls när man jobbar så nära kemikalier att sannolikheten att man kommer vara utsliten långt innan 67 när man inte måste? Nästan ingen tror jag svaret blir. Detta kanske kan få en att tänka att alla städare bara skulle sluta och kaos skulle utbryta på ständigt smutsigare och smutsigare arbetsplatser. Men detta ordet kaos är just anledningen till att det nog inte skulle inträffa. Snarare skulle man vara tvungen att höja lönerna för de jobben som folk inte önskar göra och antagligen för att spara in pengar dra ner på lönerna för andra. Förslagsvis de chefer som tjänar orimligt mycket i nuläget. En medborgarlön skulle ge värdigheten till varje individ i samhället och skapa ett oberoende. Kanske den ständigt ökande klyftan för första gången skulle börjat minska.

Men visst finns det ett varningsfinger att höja. För det finns en möjlighet att folk i större utbredning drar sig tillbaka och blir nöjda. (otäcka tanke, nöjda människor). Systemet har inga inbyggda garantier för att gå ihop. Inte som dagens samhälle där en stor överlevnadspiska klarar av att vidmakthålla en maktstruktur där de rika gör stora kapitalvinster samtidigt som de fattiga måste jobba hårt för sin överlevnad för en lön som knappt räcker till mer än att leva från hand till mun. De som tar det stora samhällsansvaret att påpeka denna problematiken hör ofta till högerflanken av politiken. De som ansvarsfullt värnar samhället som helhet i denna frågan är ofta de samma som i skattefrågan inte ser någon problematik med skatteflykt.  Kanske det kan kallas för selektiv ansvarfullhet.

Snurrigt

När jag vandrar längs Malmös gator ser jag företagsskyltarna torna upp sig på ett sätt som de kanske aldrig förr helt gjort. I hjärtat av staden är det dock inte detta som förvånar mig utan snarare det som verkar vara företagens karaktär. Purple Scout. Job Link. Konsulter blir vi kanske allihopa. I takt med att jorden snurrar allt snabbare så behöver företagen nya grepp för att förhålla sig till en volatil marknad. Dessa grepp kräver att man kringår de anställningslagar som en gång i tiden byggts upp, i en annan arbetsmarknad. I en annan värld.

Och när pengarna inte längre ramlar neråt från där uppe utan snarare sugs uppåt i den ena bankräddningen efter den andra där man tom. går så långt att man kan tänka sig att använda pensionskapital för att säkra riskkapitalsförluster i en kollapsande finanssektor så känns det som om idealet och verkligheten har börjat sära på sig på samma sätt som grisarna i djurfarmen sakta men säkert lyckades transformera det kapitalistiska manifestet från en sak till något helt annat.

Men kanske är det ständigt snabbare snurrande hjulet inte bara en dum sak. För det som inte dödar människan stärker henne och kanske är det just ting som detta som kan vara knuffen som puttar samhället ur ett tråkigt kvasijämlikhetstillstånd. Till vad? Till något annat.