Jag vill minska mitt klimatavtryck, och maximera det goda som kommer ut av mina få timmar här på planeten. Min övertygelse är dock att de flesta konsekvenserna av mitt handlande sker bortom min horizont. Som t.ex. när jag jobbar tjänar jag pengar. Pengarna hamnar i en pensionsfond. Pensionsfonden investerar i olja. Alltså, jag önskar få tillbaka kontrollen från girigbukarna.
Steg ett. Jag bytar ut google. Istället för att använda google avser jag använda https://www.ecosia.org/. Det går att läsa mer om dem på deras sida. Räddar detta planeten? Nej. Men som jag förstår det är det åtminstone bättre än om jag slentrianmässigt skulle använda google.
Scribbles
Saturday 21 September 2019
Sunday 5 February 2017
Självkritik på Norbergska
"Problemet med vår värld är att nationalisterna är så säkra på sin sak och globalisterna är så fulla av tvivel."
Så affirmerar Norberg i sin krönika hos godmorgon världen. För att sedan fortsätta en fem minuter lång krönika där han märkligt nog knappast visar förmåga till tvivel.
Tvivel är en viktig förmåga. Den förmår oss att ta våra ståndpunkter och belysa de från andra sidor. Att ta oss det extra besväret att försöka tänka ett varv till. Att ifrågasätta. Att förbättra och förstå var vi har rätt, och var vi inte har det.
Jag önskar att Norberg hade denna förmågan. Jag skulle nämligen gärna läsa vad de goda argumenten för globalisering är från någon som jag kan lita på förmår självkritik och som går bortom att affirmera utan att förklara varför man tänker att det är som det är.
"Och trots detta fick Trump nästan 3 miljoner färre röster än Hillary Clinton, och de väljare som angav ekonomin som den viktigaste frågan röstade på henne. Det hade räckt att 52 000 väljare i tre swing states hade ändrat sin röst från Trump till Clinton för att vi i dag i stället skulle ha debatterat varför protektionismen är så impopulär."
Norberg förklarar varför en globaliseringskritisk debatt har blossat upp. Vad han verkar missa är att nationalismens fula nuna knappast är något unikt för USA i dessa tider. Brexit har röstats igenom. Det ser ut att gå bra för Nationella fronten i Frankrike. Med bara en uns tvivel Norberg. Bara fem sekunders eftertanke, så hade du insett att USA inte är ett isolerat fall. Eller det första fallet.
Norberg gör det gällande att globaliseringen inte alls är någon elits projekt, utan snarare något som kommer från befolkningen som helhet.
Tänker man efter så inser man dock att när arbetskraften blir internationaliserad så flyttar sig maktbalansen från de arbetande som tidigare kunde demonstrera och kräva mer rättigheter till arbetsgivarna som, ifall det inte passar, helt enkelt kan ta sin fabrik och flytta den någon annanstans, där de anställda inte kan kosta på sig samma lyx att kräva skyddsutrustning eller skäliga arbetstider. Norberg får gärna affirmera att det inte är något elits projekt att arbetsmarknaden skulle globaliseras. Men. Med en gnutta tvivel. Bara en gnutta, inser man ganska lätt vem som är den stora vinnaren. Eller tja. Vinnare och vinnare. När vågen tippar över blir vi sannolikt alla förlorare. Är det en slump att klyftorna är tillbaka på samma rekordnivå som de var på 20-talet innan den stora depressionen? Och att de än så länge inte ser ut att ge vika?
Jag kan bara uppfordra. Norberg. Tvivel är jobbigt. Att tänka är jobbigt. Men om man önskar att förstå världen, speciell i en tid då sanning verkar ha nedgraderats till en andra klassens egenskap. Då är tvivel faktiskt inte så himla dumt.
Så affirmerar Norberg i sin krönika hos godmorgon världen. För att sedan fortsätta en fem minuter lång krönika där han märkligt nog knappast visar förmåga till tvivel.
Tvivel är en viktig förmåga. Den förmår oss att ta våra ståndpunkter och belysa de från andra sidor. Att ta oss det extra besväret att försöka tänka ett varv till. Att ifrågasätta. Att förbättra och förstå var vi har rätt, och var vi inte har det.
Jag önskar att Norberg hade denna förmågan. Jag skulle nämligen gärna läsa vad de goda argumenten för globalisering är från någon som jag kan lita på förmår självkritik och som går bortom att affirmera utan att förklara varför man tänker att det är som det är.
"Och trots detta fick Trump nästan 3 miljoner färre röster än Hillary Clinton, och de väljare som angav ekonomin som den viktigaste frågan röstade på henne. Det hade räckt att 52 000 väljare i tre swing states hade ändrat sin röst från Trump till Clinton för att vi i dag i stället skulle ha debatterat varför protektionismen är så impopulär."
Norberg förklarar varför en globaliseringskritisk debatt har blossat upp. Vad han verkar missa är att nationalismens fula nuna knappast är något unikt för USA i dessa tider. Brexit har röstats igenom. Det ser ut att gå bra för Nationella fronten i Frankrike. Med bara en uns tvivel Norberg. Bara fem sekunders eftertanke, så hade du insett att USA inte är ett isolerat fall. Eller det första fallet.
Norberg gör det gällande att globaliseringen inte alls är någon elits projekt, utan snarare något som kommer från befolkningen som helhet.
Tänker man efter så inser man dock att när arbetskraften blir internationaliserad så flyttar sig maktbalansen från de arbetande som tidigare kunde demonstrera och kräva mer rättigheter till arbetsgivarna som, ifall det inte passar, helt enkelt kan ta sin fabrik och flytta den någon annanstans, där de anställda inte kan kosta på sig samma lyx att kräva skyddsutrustning eller skäliga arbetstider. Norberg får gärna affirmera att det inte är något elits projekt att arbetsmarknaden skulle globaliseras. Men. Med en gnutta tvivel. Bara en gnutta, inser man ganska lätt vem som är den stora vinnaren. Eller tja. Vinnare och vinnare. När vågen tippar över blir vi sannolikt alla förlorare. Är det en slump att klyftorna är tillbaka på samma rekordnivå som de var på 20-talet innan den stora depressionen? Och att de än så länge inte ser ut att ge vika?
Jag kan bara uppfordra. Norberg. Tvivel är jobbigt. Att tänka är jobbigt. Men om man önskar att förstå världen, speciell i en tid då sanning verkar ha nedgraderats till en andra klassens egenskap. Då är tvivel faktiskt inte så himla dumt.
Sunday 11 December 2016
Recycling
- What makes you think so? I asked the journalist sitting next to me. It was approaching Christmas, and we were working for sibling companies. He as a financial journalist, me as a software developer. As is not all too uncommon when it comes to me I had led the conversation onto environmental politics. He had just explained to me that he believed that if only the poorer countries would become as rich as the rich, our environmental problems would solve themselves.
- I mean, all statistics point towards richer countries actually polluting more than poorer ones. I offered, as no answer came.
- Well, I'm not sure. But I don't believe that recycling makes a difference he finally answered.
I was baffled. His strong belief had no ground. What further was, he didn't believe in the few concrete things that he as a private person could do. What made this person believe that we westerners would somehow intrinsically leave a smaller imprint on the environment? I didn't find out then. I probably never will find out.
- I mean, all statistics point towards richer countries actually polluting more than poorer ones. I offered, as no answer came.
- Well, I'm not sure. But I don't believe that recycling makes a difference he finally answered.
I was baffled. His strong belief had no ground. What further was, he didn't believe in the few concrete things that he as a private person could do. What made this person believe that we westerners would somehow intrinsically leave a smaller imprint on the environment? I didn't find out then. I probably never will find out.
Wednesday 14 September 2016
Den politiska identiteten
Mikael Kurkiala skrev en gång om kategorier. Hur de för människor så enkelt kan komma att användas för att dela upp människor i vi och dem. Vissa kategorier är för oss mer bekanta. Som att han är svensk och han är norrman, eller han är muslim och han är ateist.
Vad Kurkiala skrev var dock att en kategori kunde skapas utifrån något som tidigare överhuvudtaget inte var ett koncept. T.ex. så lär Hutsi- och Tutsierna inte haft någon inbördes konflikt i Rwanda innan belgarna kom och började behandla människor olika baserat just på denna grupptillhörighet. Ett annat exempel är Stanfordexperimentet där människor godtyckligt tilldelades rollerna fångvaktare respektive fångar. Det dröjde inte allt för länge innan de olika deltagarna i experimentet började identifiera med sin roll.
Detta är poängen jag vill ta med mig. Att det inte krävs allt för mycket innan människor börjar identifiera med en roll eller uppdelning som egentligen inte har något fäste i verkligheten.
Jag vill vidare hävda att människor är mer benägna att ta till sig dessa identiteterna i tider av rädsla och svårighet. Det är tider då man behöver något att hålla fast vid eftersom allt är tillsynelåtande osäkert.
Historiskt sett är nu inte en tid av svårighet. Att jämföra med när det kändes sannolikt att USA och Sovjet skulle börja ett kärnvapenkrig så är det globala hotet mindre. Jämfört med förr har den globala ekonomin aldrig varit större. Likväl är det en tid av rädsla.
Jag tror detta är viktigt att ha i åtanke när man försöker förstå det offentliga samtal vi ser idag.
Jag är knappast den första som har låtit mig förundrats av att folk kan säga att de förespråkar Donald Trump. Att där t.om. kan finnas människor som tänker honom som trovärdig trots den långa rad av totalt absurda uttalanden han kommit med, och trots att han gång på gång påvisats med full säkerhet som en bluff.
Dock ger det hela mening om man betänker en grupp människor som identifierar sig som motståndare till 'etablisemanget'. Ett etablissemang som har målats upp av media redan sedan en längre tid tillbaka. Och en grupp t.ex. Hillary Clinton tillhör.
Plötsligt blir varje detalj som är eller verkar graverande för Hillary Clinton även en bekräftelse på att man har rätt i sin roll som motståndare till etablissemanget. Märk att det bara behöver verka graverande, huruvida det faktiskt är det eller inte är ytterst sekundärt. Där finns även en annan grupp, en grupp som tilldelas anhängare av etablissemanget. Det är de som kritiserar Trump. Och desto starkare jag blir i min roll av min grupp, desto starkare blir jag övertygad om att denna andra grupp, den som visar på hur fel Trump har, har fel.
Det är subtilt, men som mekanism märker man här plötsligt hur den röst som är "rationell" och försvarar det som är rationellt blir en del av antietablissemangsrörelsen. Det är nämligen denna motsats som antietablissemangsrörelsen använder sig av som negativ spegel för att förstå sig själv.
Detta är ett gammalt taoistiskt maxim. Att varje form av motstånd är en naturlig av det det gör motstånd mot.
Det känns för mig oroväckande hur otroligt liten del fakta i sig själv verkar ha i själva historien. Samtidigt tror jag inte detta är något unikt för vår tid.
Vad ska man göra med denna kunskap då? Man kan förstå att detta är något allmänmänskligt. Detta är inte en fråga om "dumma" amerikaner. Snarare är det en enkel följd av människors tendens att identifiera med saker. Man kan förstå att vi t.ex. även i Sverige har den ständigt pågående debatten med SD, som gång på gång talar om en svenskhet som ingen kan påvisa. Det är inte fakta som det handlar om ifall man vill övertyga människor om att SDs politik inte är riktig. Det handlar istället om att försöka bryta människors identifiering med den grupp SD är. Det kan ibland vara viktigt att förstå att när man har en debatt så är det inte främst fakta man debatterar, utan snarare identiteter.
Vad Kurkiala skrev var dock att en kategori kunde skapas utifrån något som tidigare överhuvudtaget inte var ett koncept. T.ex. så lär Hutsi- och Tutsierna inte haft någon inbördes konflikt i Rwanda innan belgarna kom och började behandla människor olika baserat just på denna grupptillhörighet. Ett annat exempel är Stanfordexperimentet där människor godtyckligt tilldelades rollerna fångvaktare respektive fångar. Det dröjde inte allt för länge innan de olika deltagarna i experimentet började identifiera med sin roll.
Detta är poängen jag vill ta med mig. Att det inte krävs allt för mycket innan människor börjar identifiera med en roll eller uppdelning som egentligen inte har något fäste i verkligheten.
Jag vill vidare hävda att människor är mer benägna att ta till sig dessa identiteterna i tider av rädsla och svårighet. Det är tider då man behöver något att hålla fast vid eftersom allt är tillsynelåtande osäkert.
Historiskt sett är nu inte en tid av svårighet. Att jämföra med när det kändes sannolikt att USA och Sovjet skulle börja ett kärnvapenkrig så är det globala hotet mindre. Jämfört med förr har den globala ekonomin aldrig varit större. Likväl är det en tid av rädsla.
Jag tror detta är viktigt att ha i åtanke när man försöker förstå det offentliga samtal vi ser idag.
Jag är knappast den första som har låtit mig förundrats av att folk kan säga att de förespråkar Donald Trump. Att där t.om. kan finnas människor som tänker honom som trovärdig trots den långa rad av totalt absurda uttalanden han kommit med, och trots att han gång på gång påvisats med full säkerhet som en bluff.
Dock ger det hela mening om man betänker en grupp människor som identifierar sig som motståndare till 'etablisemanget'. Ett etablissemang som har målats upp av media redan sedan en längre tid tillbaka. Och en grupp t.ex. Hillary Clinton tillhör.
Plötsligt blir varje detalj som är eller verkar graverande för Hillary Clinton även en bekräftelse på att man har rätt i sin roll som motståndare till etablissemanget. Märk att det bara behöver verka graverande, huruvida det faktiskt är det eller inte är ytterst sekundärt. Där finns även en annan grupp, en grupp som tilldelas anhängare av etablissemanget. Det är de som kritiserar Trump. Och desto starkare jag blir i min roll av min grupp, desto starkare blir jag övertygad om att denna andra grupp, den som visar på hur fel Trump har, har fel.
Det är subtilt, men som mekanism märker man här plötsligt hur den röst som är "rationell" och försvarar det som är rationellt blir en del av antietablissemangsrörelsen. Det är nämligen denna motsats som antietablissemangsrörelsen använder sig av som negativ spegel för att förstå sig själv.
Detta är ett gammalt taoistiskt maxim. Att varje form av motstånd är en naturlig av det det gör motstånd mot.
Det känns för mig oroväckande hur otroligt liten del fakta i sig själv verkar ha i själva historien. Samtidigt tror jag inte detta är något unikt för vår tid.
Vad ska man göra med denna kunskap då? Man kan förstå att detta är något allmänmänskligt. Detta är inte en fråga om "dumma" amerikaner. Snarare är det en enkel följd av människors tendens att identifiera med saker. Man kan förstå att vi t.ex. även i Sverige har den ständigt pågående debatten med SD, som gång på gång talar om en svenskhet som ingen kan påvisa. Det är inte fakta som det handlar om ifall man vill övertyga människor om att SDs politik inte är riktig. Det handlar istället om att försöka bryta människors identifiering med den grupp SD är. Det kan ibland vara viktigt att förstå att när man har en debatt så är det inte främst fakta man debatterar, utan snarare identiteter.
Wednesday 29 June 2016
Resonansfenomen
- Nej, det säger jag inte. (Det ringde för tredje gången. Ljuset slocknade.) För att få sista ordet viskade hon hastigt i hans öra:
- Ni är uppriktiga, men för att er världsåskådning inte skall rubbas, undviker ni att träffa människor, som tänker annorlunda. Ni samlar idéer genom att samtala med varandra och läsa böcker, som ni själva har skrivit. Om man jämförde med fysiken så skulle det kallas för ett resonansfenomen. Ni börjar med små övertygelser, men de sammanfaller och hetsar varandra med exempel...
- Ni är uppriktiga, men för att er världsåskådning inte skall rubbas, undviker ni att träffa människor, som tänker annorlunda. Ni samlar idéer genom att samtala med varandra och läsa böcker, som ni själva har skrivit. Om man jämförde med fysiken så skulle det kallas för ett resonansfenomen. Ni börjar med små övertygelser, men de sammanfaller och hetsar varandra med exempel...
Tuesday 31 May 2016
Hallå, KD, en fråga..
Med anledning av partiledardebatten som tog plats den 29/5-2016 så delade riksdagsledamot Tuve Skånberg (KD) en video på Facebook där man ser Ebba Busch Thor angripa Stefan Löfven angående att asylsökande som begår brott i Sverige inte utvisas som följd av detta. Till sin post skriver han följande text:
Posten har till dags dato fått fem kommentarer. De flesta normala, två förminskande för Stefan Löfven:
Några tankar:
Igår 20-22 var det partiledardebatt i SVT.
Den mest angelägna debattskiftet stod Ebba Busch Thor för när hon ställde statsministern mot väggen : " Vi har en värderingskris i Sverige. Den som söker sig till Sverige, för vår frihet, jämställdhet och alla människors lika värde skull, ska inte i olika bostadsområden behöva utsättas för förtryck och sexuella trakasserier. Begår man den typen av brott som asylsökande ska man avvisas. Att statsministern inte kan hantera detta visar på den värderingskris vi har i Sverige."
Kristdemokraterna har i över 50 år lyft den kristna värdegrunden som grund för samhällsbygget. Vi kan inte acceptera religiöst förtryck eller sexuella trakasserier från någon, inte heller från asylsökanden.Som väl sammanfattar innehållet av den video som också kom med posten.
Posten har till dags dato fått fem kommentarer. De flesta normala, två förminskande för Stefan Löfven:
Vår Statsminister hinner väl inte ta in så mycket av detta, vi har ju alla olika brgåvning. Sedan har han ju många middagar att ta in världen över, men han beställer kanske en utredning som kan ge hans väljare ro. Vi har aldrig haft det så tryggt i Sverige!Med svaret
grin emoticon Typ, så gör han nog.. Eller drar en lögn till! tongue emoticonSjälv tänkte jag att jag skulle göra ett inlägg i debatten. På lite upprört humör eftersom jag tycker personpåhopp står under vuxna människor skrev jag något i stil med:
Jag vill också åminna mig om att Jesus på korset sa till de två rövarna bredvid sig 'Himlen portar äro nu stängda för er.Jag gick sedan vidare till att fråga kring hur detta skulle implementeras rent praktiskt eftersom det tar väldigt lång tid (efter vad jag har hört, jag har ingen statistik) innan fall kommer upp i domstol i Sverige. Och hur vill de att man skulle göra ifall den dömda har ett barn i Sverige. Ska barnet då också utvisas? Hursomhaver så var mitt angreppssätt inte rätt, för när jag på eftermiddagen kom tillbaka väldigt nyfiken på hur man från KD svarar på sådana frågor så upptäckte jag dagens antiklimax: min kommentar hade helt enkelt bara tagits bort.
Några tankar:
- Schlaug har, bland annat apropå Kaplan skandalen som var för MP, påtalat att mer än någonsin är det viktigt att man tar sig tid att möta och argumentera med sina meningsmotståndare. Hur ska man någonsin kunna få någon förståelse ifall man bara simmar med likasinnade? Och hur ska meningsmotståndarna någonsin förstå att det finns ett annat sätt att tänka på? Jag känner mig besviken över att någon som sitter i riksdagen och därför sannolikt tjänar ganska goda pengar på att vara insatt i politik inte tar sig tid att bemöta kritik. Jag tillstår att min kritik inte var formulerad på bästa sätt, absolut. Men relativt "Typ, så gör han nog.. Eller drar en lögn till" skulle jag vilja kalla den åtminstone för saklig och långt från personpåhopp.
- Det är ironiskt att KD, med sina rötter i kristendomen, klarar av att dels spela på rädslan för den andra i flyktingfrågan, dels lyckas vara NATO-förespråkare och i allmänhet för en så "starkman"-centrerad retorik, när Jesus i det rent politiska konsekvent följde vänd andra kinden till och "Om någon tar din skjorta, ge honom din mantel också".
- Jag upplever det beklämmande när människor över 35 uttalar sig förminskande om andra människor utan att personligen ha träffat dem. *) 35 är en strategiskt vald ålder för det råkar vara äldre än vad jag är. **) Idealt sett bör man inte uttala sig förminskande om någon och om det råkar inträffa bör det främst vara i en diskussion med personen i fråga, inte bakom dennes rygg.
- Ebbas uttalande känns ohyggligt förenklande. Jag blir direkt intresserad i följande:
- Hur många människor skulle ha utvisats ifall man hade haft sådana här regler (detta tror jag inte man kan få ut från svensk statistik, men likväl).
- Är man beredd på att en sådan regel med högsta sannolikhet skulle bryta mot de mänskliga rättigheterna. Är detta något problem?
- Hur långt tid tar det innan en anmälan resulterar i rättegång.
- Hur lång tid tar en genomsnittlig asylprocess.
- Hur gör man om personen är ensam förälder med ett barn?
- Hur gör man om personen har fått asyl. Ska hen utvisas då?
- Hur gör man om personen har fått asyl, men anmälan gjordes mot hen innan asylärendet var avklarat?
Saturday 21 May 2016
Truth
Sanningen då
I spelfilmen Truth så följer man CBS 60-minutes producenten Mary Mapes under och i efterdyningarna av att hon gjort research till ett inslag om George Bushs militärtjänst.Filmen baserar sig på en bok skriven av samma Mary Mapes. En källa kommer med dokument som pekar på att George Bushs militärtjänst mer eller mindre är en bluff. Hur Bushs överordnande blivit pressade att ge Bush bättre utvärderingar än vad de önskar ge, eller hur Bush bett om dispans från militärövningar för att delta i valkampanjer. Man kan läsa mer om förloppet här.
Angivligen tog det inte mer än minuter efter att CBS-inslaget sänts innan dokumentens äkthet började ifrågasättas. Detta är intressant då det innebär att någon som var insatt i hur dessa dokument var utformade kring 1972 alltså skulle ha kastat sig över sin dator så fort han sett inslaget och börjat ifrågasätta deras äkthet. Man få väl tänka att för att någon ska vara insatt i hur sådana dokument är skrivna så bör han varit minst 20 på den tiden, vilken innebär drygt 50 år 2004 då inslaget sändes. Då var det alltså en 50+ som varit med i militären, väl insatt i bloggande och internetforum som utan att pausa direkt skrev en kritik kring dokumenten så fort han sett CBS-inslaget.. Det känns osannolikt.
Det intressanta med filmen är inte om Bush hade vaskat sin militärtjänst eller inte. Det intressanta är hur extremt snabbt och effektivt man lyckas spela mediainstrumentet för att dölja ursprungsfrågan (om Bush hoppat sin militärtjänst) och istället få media att fokusera på huruvida dokumenten var äkta eller inte. Hur man lyckades skruva upp bruset. Inslaget och dokumenten släpps givetvis vid en känslig tidpunkt, precis under valkampanjen mellan Bush och Kerry, och de politiska implikationerna var enorma.
Sanningen nu
Filmen ger riktigt nog en viss avsmak. Den visar hur enkelt det kan vara för människor med makt att dölja sanningen. Precis som magikern så gäller det bara att distrahera med ena handen och dölja med andra handen. Det är lite en sådan film där man tänker att detta är det förlegade förflutna, nu vet vi bättre. Men gör vi det?
Precis nyligen så har en kontrovers blossat upp kring ett valmöte för demokraterna i Nevada. I medierna har det matats ut att Bernieföljare blev våldsamma och började kasta stolar omkring sig. Varför? Det pratar man inte så mycket om. Istället pratar man mycket om hur Sanders kampanj nu börjat gå över styr och hur det, i likhet med Trumps kampanj börjar gå över styr.
Här har vi en diskussion på CNN om vad som hände:
En intressant sak är speciellt detta med de kastade stolarna. Detta har CNN rapporterat under flera dagar. Likväl, i denna tiden av smartphones etc., så finns där inga filmer som faktiskt visar några kastade stolar. Nu kan man dra parallellen mellan Truth och detta mötet. När man rapporterade mot Bush resulterade det i att de anställda fick sparken. Man kan nu fråga sig om de CNN-anställda också kommer få sparken om det visar sig att det de rapporterat inte stämmer (något som varken bevisades eller motbevisades i Truth fallet).
Här har vi en video av någon som var på mötet som försöker förklara vad som hände:
Subscribe to:
Posts (Atom)